Ett rop i natten

Jag känner för att bonda lite med fellow mat/dryckbloggare, men eftersom jag, mitt ytliga lilla stycke, nästan bara läser klubb och modebloggar så behöver jag lite tips. Fräls mig från Marc Jacobs stövletter och vimmelbilder, ge mig något matnyttigt, tack!

(och jag inser att det inte ser ut som ett rop i natten utan snarare ett rop i eftermiddagen om man kollar publiceringstiden, men det är för att jag gjort någon miss med tidsinställningarna för bloggen. Klockan är tjugo över ett på natten, men hur får jag bloggen att fatta det?)

Varken piska eller morot hjälper... men kanske oolong

Nu har jag slöat till igen! Vad göra, inte ens kopiösa mängder kaffe får fart på inspirationen. Den kommer i vågor. Min blogg, jag är enväldig härskarinna, men jag medger att denna stötvisa inspiration inte är bra för besöksstatistiken.

Få se här, vad som får inspirationen att rinna till... Jag fick en oolongkanna i julklapp. Nu marinerar jag den i te för att smaken riktigt ska sätta sig i väggarna. Den är av oglaserad lera och finessen med sådana är att de ger mer smak till teet ju mer de används. Fina grejer. Helst skulle jag vilja ha ett helt gong fu cha set, alla attrialjer som används i den kinesiska tecermonin. Hellre än det skulle jag vilja vara med om en gong fu cha cermoni! Det ska tydligen vara en plaskig och aromrik upplevelse, och det låter ju väldigt trevligt.

Gong fu cha betyder någon i stil med "den rätta vägen för te". Ni vet kung fu, kampsporten? Ska egentligen uttalas gong fu. Rätta vägen för tedricking, rätta vägen för fightande. Tanken på någon som bara kung fuar upp en massa bad guys och sedan sätter sig ner och plaskar igång gong fu cha är väldigt tilltalande! Så civiliserat ociviliserat liksom. Mmm.


Gong fu cha set

glömt att köpa något till moster? Till farfar? Till mamma? Tefascisten är din räddning!

Här är ett ultimat litet paket för den som vill bjuda någon på en kaffeprovning. Med dessa kaffen kommer även den mest novisa näsa och gom känna distinkta skillnader mellan kaffena. För de lite mer hardcore rekommenderas en och samma böna men i olika rostningar.

1, Mörk Monsoon Malabar, vilkas mustiga rundhet kommer att kontrastera fint mot de
2, mörka Etipoiska bönornas syrlighet som i sin tur är väldig olik sötman i
3, mellanrostade Tarrazùbönor från Costa Rica som är milsvitt ifrån
4, mellanmörk Tanzania peaberrybönor, pyttesmå och lagom rostade.

Nu åker jag till de djupa skogarna, god jul på er!

Unfortunately, you can touch this.

Shit, vad folk köper nu. Värsta julhysterin. Det vet ni ju, det har blivit sagt över allt i krönikor bland tyckare och insändare och ledare. Och jag hatar att slå in öppna dörrar men jag skulle gärna ge bort en hemgjord tvål (och kaffe, ehm...) till hela släkten och låta det vara bra så. Nu är det bara mamma som får en, och hon vet ju att jag älskar henne ändå utan en triljon paket på det. Fast hon får ju annat också. Inte bara tvål. Kände mig verkligen tvungen att rättfärdiga mig där. Jag är en duktig dotter, jag har konsumerat till min mor.

Men ok, så det julhandlas tills vi får magsår och så länge släktingars blickar (imaginära eller ej) bränner under granen om presenten är för liten och för billig kommer det att fortsättas med det. Och det är trångt och jävligt och långa köer men julefriden kommer inte att infinna sig för att du lackar ur på trötta expediter. Jag önskar verkligen att jag kunde skaka av mig ohyfsat beteende och otrevlighet och tja... ren ondska från sönderstressade julshoppare men än så länge så får det mig att vilja gråta ut i en kaffesäck. Än så länge är jag inte den mest inoljade gåsen i stan, det rinner inte bara av mig. Den dagen det gör det så kommer jag att fira och dansa en liten dans. Så här:

All the people, so many people...

Det var lite trångt i Gullmarsplans tunnelbana i morse. Så där som det blir när tusen bussar från kranskommuner kommer in samtidigt, försenade. Ville man in genom spärrarna och ner i tunnelbanan måste man verkligen ha viljestyrka, annars kunde man lika gärna gå och och ta en cigg tills anstormningen var över. Jag hamnade bredvid en kvinna som verkade något stressad. Gång på gång väste hon för sig själv "alltså jag klarar det inte! Jag klarar det inte!". Jag tror att hon psykade ur på den massiva folkmassan helt enkelt. Jag däremot, gled genom trängseln som vore den röda havet (vilket så klart gör mig till Moses, det var det där med hybris ja...). Den stackars frustrerade kvinnan har uppenbarligen inte jobbat i butik dagarna innan jul, men det har jag. Om du känner dig lite folkskygg och vill ha chockterapi kan du få praoa med mig, jag lovar dig, hetsiga folkmassor där alla ser på dig, skriker åt dig och vill ha något av dig kommer efter några dagar bakom disken kännas som en lätt vårbris. Om du ogillar att säga nej på grund av rädsla för att stöta dig med någon, rekommenderar jag dig också en praostund chez moi. Pröva här: Nej, vi har inte den kaffesorten. Nej, vi har inte den trots att du stått i kö i en kvart Nej, jag kan inte trolla. Nej, jag kan inte sortimentet hos alla andra kaffebutiker i Stockholm. Nej, jag vet inte om det här teet är bra mot din farfars förstoppning. Nej, jag är inte ett naturapotek. Nej, jag tänker inte ha öppet extra för din skull.

Ja, det kommer bli en god jul. Och vet du varför? Jag kommer sitta i en liten stuga ute i den småländska obygden långt, långt ifrån kassaapparat och kö.


Ja tack var det bra så?

vilse i bokstavsdjungeln?

På teer som inte heter typ Mango eller Heta drömmar, utan snarare Darjeeling eller Assam, finns ofta en lång radda bokstäver efter namnet. Som Darjeeling TGFOP, Assam BOP till exempel. Dessa bokstäver finns inte där för att din tehandlare är en ond jävel som inte vill att du ska komma ihåg vilket te du köpt, även om man lätt kan förledas till att tro det. Nä, de finns där för att berätta för den invigde lite mer om vad det är för te, och nu ska du bli en av dem.

TGFOP står för Tippy Golden Flowery Orange Pekoe. Ringer det några klockor, tänds några ljus? Inte? Förståeligt. Tippy kan övrersättas till toppigt, det här teet kommer från tebuskens toppblad. Golden, gyllene, bladens färg. Flowery, blommigt, betyder inte att det finns några blommor i teet med däremot små bladknoppar. Orange tvistar de lärde om, men det ska tydligen bero på att holländare var involverade i mycken tehandel back in the days. Orange är hollands nationalfärg och alltså en sorts kvalitetsmärkning. Pekoe kommer från ett kinesiskt ord, peck-oh, som ska betyda blad. Alltså fina, gyllene toppblad av hög kvalité. Ibland kan det stå FTGFOP, där första F:et står för finest, man vill alltså lägga extra emfas på hur prima teet är. Något av en lingvistisk kaka på kaka.

BOP står för broken orange pekoe. Alltså brutna blad, fortfarande av rätt hög kvalité. Ju brutnare bladen är, desto snabbare drar teet. Det blir alltså starkare snabbt. Å andra sidan får ett långbladigt te (TGFOP!) mer tid på sig att veckla ut sig och frigöra alla sina aromer.

CTC står för cut, tear, crush och betecknar väldigt små, krossade blad. De ser ut små korn, nästan som snabbkaffe. Det här blir ett väldigt starkt te som snabbt får färg, vilket många tycker är praktiskt. Å andra sidan skulle ingen tefabrikör få för sig att göra CTC av Darjeeling first flush...

FTOVLUSUPERDUPERQAW är beteckningen för det absolut finaste te du kan stöta på. Det är så himla, extatiskt, superbra att knappt någon hört talas om det. Nee, skoja bara. Här är en länk om du vill plugga mer tebeteckningar, och det vill du väl?

öh baby.. öh.. du har.. du har... SCHNOTT mitt TEH!

Tecken på att man har haft en bra fest brukar för det mesta vara ett köksbord som är belamrat av vinflaskor, ölflaskor inkilade på de mest omöjliga ställen, små skulpturer som folk gjort av blöta ölflaskeetiketter, vattenpipor på balkongen och så där. För mig är det också tekoppar med tebollar i utspridda lite över allt i lägenheten. Det är nämligen så att när timmen är sen, eller väldigt tidig, beroende på hur man ser det, så brukar jag känna för lite te. Det är också så att när jag intagit diverse drycker som inte är te under en hel natt är mitt minne ett såll. Jag kokar vatten, lägger te i boll i kopp, ställer den någonstans, glömmer bort vart, kokar vatten, lägger te i boll etc etc etc. Ibland anklagar jag min pojkvän för att ha snott mitt te. Jag blir upprörd, men eftersom minnet är ett såll glömmer jag bort det och gör kärvänligt en ny kopp till honom som jag glömmer bort så blir jag upprörd så gör jag en ny så ja... Om jag nog mot all förmodan kommer ihåg att jag gjort te så glömmer jag att det är jättevarmt och häller i mig på en gång och muttrar "aaahhhjje" häller i mig igen, muttrar "aaahhj oohnt" och häller i mig igen tills någon vänlig själ, pojkvän eller efterfestande vän, tar ifrån mig det stygga teet och säger åt mig att gå och lägga mig.

Det sjuka är också att jag på fyllan tydligen föredrar antingen rooibos med papaya-lime smak för det ska ju vara nyttigt och kommer alldeles säkert förhindra bakfylla eller otyget tepåse, eftersom det är så ENKELT. Båda två är företeelser som jag i redigt tillstånd fnyser föraktfullt åt. Många gånger har jag stått i vardagsrummet och kontemplerat över att vi plötsligt har TVÅ soffor medan jag sakta svajar fram och tillbaks med brännblåsor på tungan, lustfyllt sippande på den där rooibosen som mest av allt påminner om varm saft. Är detta ett tecken på att min tefascism enbart är en fasad, eftersom det bara krävs några fernet innan jag chanserar?

The Most Noble Order of the Holy Tefascism

Jag känner alltid en viss välvillig sympati inför folk som köper mina favvoteer. Förbrödring, skulle man kunna säga om det inte vore så att jag är i avsaknad av broderliga attribut. Men jag blir lite glad. För det är inte ofta som de teerna plockas fram. Att de gör det tyder på att personen har intresserat sig lite extra för te, vilket i förlägningen tyder på att personen är lite insöad på det, precis som jag, och det tycker jag så klart är en nobel egenskap.

Här om dagen kom en man in och ville ha ett kilo Tit Kuan Yin. Eftersom det är rätt mastigt, fick jag gå ner på lagret och öppna en helt brand new låda. Ah, doften som väller fram när man pillrat loss tejpen! Jag blir lite salig. När jag kom upp med hans kilo frågade han om det här teet var populärt. Jag svarade sanningsenligt att det var det inte alls, men för att han inte skulle tro att han gjort ett dåligt köp lade jag till att det faktiskt är ett av min favoritteer. Vi enades om att det var ett mycket gott te, och dessutom ekonomiskt. Bra på alla sätt och vis. Synd bara, att det inte säljs så mycket. Vi suckade. Men folk vet väl inte... sa han. Vi såg oss omkring i butiken på de andra kunderna som glatt handlade mangote och rooibos med tropiska frukter. Sedan såg vi på varandra, log i samförstånd. Vi visste.

Om jag får rekommendera helt fritt

Typ hundra gånger om dagen får jag frågan "jag vill ha te... Kan du rekommendera något?". I de allra flesta fall betyder det inte "kan du rekommendera något som du tycker är gott" utan "kan du rekommendera något som jag kommer att älska, trots att jag gett dig noll ledtrådar till vad det kan vara". Så oftast så får jag lirka och fråga om det ska vara fruktigt eller kryddigt, svart, grönt eller rött. Men om jag fick rekommendera helt ohämmat det som jag tycker att alla borde prova så vore det:

• En fin oolong, åt det grönare hållet. Tit kuan yin är alltid ett säkert kort.
• Golden Flowery Congou. Väldigt underksattat, långbladigt te med en lätt arom av saffran! Passar fint nu i luciatider.
• Darjeeling av första eller andra skörden. Helst båda, så att man kan känna skillnaden. Första skörden är så lätt och aromatisk, stringent... Andra är lite kraftigare, med en mognare, lite fruktigare ton.
• En lapsang souchong, rökt te. Gärna en taiwanesisk som brukar vara aningen rökigare i doften än de kinesiska. Min vän frågade en gång varför jag ville dricka ett te som smakade "som en gammal läderfåtölj" men hur kan man inte vilja det! Det är ju fantastiskt. Om du gillar rökig whiskey och mustiga rödvin är det här teet för dig.
• Gyokuro. Väldigt komplext grönt japanskt te. Ångade, algiga gräsiga toner. Mitt första älsklingste.
• Lung ching. Grönt te från kina. Lätt rostad kastanjeton, jag tycker att det lukar lite parmesan också, på ett trevligt sätt.

Du borde prova något av dem i alla fall. Sedan kan du väl gå tillbaks till samma gamla Earl Grey om du envisas, men då vet du åtminstone att det finns så mycket mer att välja på.

Turkiskt kaffe

På senaste tiden har jag börjat dricka turkiskt kaffe, eller arabiskt kaffe, eller grekiskt kaffe om man så vill. Alltså väldigt, väldigt finmalt kaffe som kokas direkt i vatten. Ingen filtrering. Jag trodde att det skulle vara svårt att göra, och att det skulle bli alldeles för starkt. Det var det inte. Det är så snabbt och okoplicerat, och inte behöver det bli starkt men jag gör det gärna sött, min sweet tooth är inte av denna världen.

Idag fixade jag till det godaste hitills. För riktigt äkta turkiskt kaffe ska du använda moccabönor från nordafrika. Jag tog etiopisk Yergacheffe, mellanrost och mörkrost blandat (på en höft kanske 70/30) och malde med kardemumma. Mycket kardemumma, nästan en matsked per hekto. Det nordafrikanska kaffet är generellt sett väldigt lätt och aromatiskt med citrustoner, det saknar den tyngd och rundhet som finns hos sydamerikanska kaffen. Även mörkrosterna är liksom lätta och... uppfriskande, i brist på bättre vokabulär.

Helst ska man ha en ibrik, en avsmalnande liten kanna när man brygger turkiskt kaffe. En liten kastrull går nog också bra, men det fina är att ibriken verkligen gör att kaffeskummet stiger, vilket är av stor vikt. Mer om det sen. Ha i så många koppar vatten i ibriken som du tänkt dricka. Använd riktigt små koppar, espressotypen. Lägg i en tesked socker för varje kopp. Koka upp, när vattnet börjar bubbla tar du bort ibriken från plattan och lägger i en tesked kaffe för varje kopp. Sätt tillbaka på värmen, kaffet börjar skumma och stiger snabbt uppåt. När det nått kanten, ta bort ibriken från plattan (annars rinner kaffet över, doh). Upprepa detta tre gånger eller mer. Sedan kan du får sumpen att sjunka till botten genom att droppa i lite kallt vatten. Häll upp i dina mest petita koppar, låt lite bottensump stanna kvar i ibriken. Klart! Någon som vet vad skål heter på turkiska?


Ibrik, praktexemplar

tyst min mun så får du socker

Timid, brukade jag säga att jag var. Snäll. Tystlåten. Men lägg märke till tempus här. Det var då det. Idag låter jag käften glappa både till höger och vänster och den förut så tätmaskade filtret mellan hjärna och mun måste ha drabbats av pälsängrar. Allt slinker igenom. När jag berättade för Andrea (som föresten behöver ett bloggigt smeknamn... Andy? Candy? schwarzkopf? Alltså, svart hår, använder mycket hårspray.. långsökt?) om min senaste killer comment på jobbet tittade hon på mig som om jag berättat att jag brukade droppa tabasco i ögonen på kattungar. Konversationen tilldrog sig som följer:

Kunden: Alltså, vad är smaksatt te egentligen?
Jag: Jo det är så att det är hemskt ovanligt att tebuskar växer upp och smakar rabarber-grädd, bara så där.

Men jag lovar! Han blev inte sur! Vi skrattade! Det var en rå-men-hjärtlig relation, en sådan som du bara kan ha med en snubbe du känt i två minuter. Eh. Andra pärlor:

Kund: Jag vill ha ett kilo kaffebönor. Omalda.
Jag: Bönor tenderar att vara det ja...

Kund: Finns det vitt te med persikosmak?
Jag: Svär du i kyrkan också?

Imorgon ska jag bli snällare. Om folk blir smartare.

dagens inrostade outfit

Jag sitter här och försöker komma på inlägg som är snabba och smärtfria. Sånt jag kan smälla iväg på en sekund och som folk ändå vill läsa. Och så slår det mig: dagens outfit. Hur måga modebloggar finns det inte? Uppenbarligen är dagens outfit ett koncept som funkar.

Sedan slår något annat mig, likt en slägga i hjärteroten. Min dagliga outfit består av en noppig polyestertröja och superfula utsvängda jeans, kombinerat med skabbiga fake crocs. Jag har ju ändå på mig ett stort förkläde och står bakom en disk, ingen lägger märke till vad jag har på mig. Folk är mer intresserade av nyansskillnaderna på rostningar än huruvida min outfit har rätt kulör. Jag älskar kläder, men har inte köpt nya på månader. De enda gånger jag kan klä mig som folk är på helgerna och de spenderar jag med att festa vara bakis festa vara bakis så dagens outfit där skulle bli en orgie i små svarta klänningar varierat med en rosa morgonrock i fleece. Inte så spännande.

Jag känner mig ärligt talat så ful på jobbet att jag blir ledsen när snygga, välklädda tjejer i min ålder kommer in. Idag var just en sådan inne och handlade, och efter att hon gått var jag tvungen att spendera en kvart på personaltoan med att sätta upp håret lite piffigt, för att visa att jag fortfarande har lite värdighet kvar. Det finns en babe i mig, jag lovar, hon har bara börjat löneslava. Så i fortsättningen blir det samma gamla te och kaffeinlägg, men jag skulle kunna lägga ut lite bilder på andra chica bönor, kaffebönor alltså.


Här ser vi en tjusig Maragogypeböna, iklädd en något överrostad nyans av brunt. Maragogypebönan en aning fylligare än medelbönan till höger, men yppiga former är något som kommer stort i vinter. Bjud gärna in Maragogype till frukost om du vill ha något mjukt och avrundat att värma dig med när vintervindarna viner.

Working girl

Nu var det en månad sedan jag skrev. Det är länge sedan. Själva grejen med bloggar är ju att de ska uppdateras kontinuerligt. Jag är en dålig bloggare, bad, bad blogger. Shame on me. Skulle behöva någon att blogga med, som när jag hade en blogg med min vän Andrea. Om hon skrev flera piffiga inlägg i rad, vilken hon oftast gjorde, kände jag alltid press att leverera själv. Visa att jag fortfarande vad het liksom. Sno åt mig lite limelight. Men vår blogg handlade mycket om festa och indieklubbar och fyllor i den gyllene indie-triangeln: debban-babba-ace. Den här bloggen handlar om te, liksom. Vem fan vill medblogga om te? Ni vill inte ens dricka ordenligt te, era okultiverade barbarer. Liksom, ni diggar att jasmineblommorna ligger kvar i jasmineteet annars så luuuuuuuktar det ju inte någonting i era förslappade vomeronasalorgan (sug på den du, men rist för snor på tonsillerna).

Nu kommer jag ju bara hem från jobbet runt sju och är intill döden trött, julrusch gör det med en, och kollar kanske bloggen men nähä samma gamla inlägg om bönblandningar, intet nytt på den fronten. Det är ju ändå ett fint inlägg, det står för sig själv ett tag till, jajjamensan... Sedan så somnar jag framför tv:n och drömmer mardrömmar om att kaffekvarnen går sönder och alla kunder blir argare och argare så vaknar jag alldeles kallsvettig och min pojkvän måste göra kamomillte till mig och hallå, det är ju inte ens TE så då förstår ni hur uppriven jag är. Ni förstår ju också att jag inte orkar leverera några strålande blogginlägg efter en sådan pärs. Nu har jag ju i alla fall fått tummen ur. Får se hur länge det varar denna gång.

Bönblandningar!

Jag gillar att kombinera bönor från olika länder, i jakt på den perfekta blandningen. Genom att blanda bönor kan man får ett mer välbalanserat kaffe, en klassisk blanding är syrlig etiopisk mocca och mjuk och rund java. Javakaffet tonar ner syrligheten i moccan, samtidigt som moccan ger javan lite mer sting. Om man gillar javans mjukhet som den är kan man alltid blanda den med en del lagrad java, old brown java, för lite mer nyanser. Här är några blandningar som jag gillar, och en som jag komponerat åt min pojkvän. Siffrorna är hur stor procent varje andel bönor är. Alltså blir 50/50 på ett kilo 5 hg av det ena och 5 av det andra, på ett halvkilo 2,5 hg av varje och på en kvart 1,25 av varje.

Min special
50/50 mörkrostad colombia och mellanrostad guatemala. Om det ska vara till espresso, kör med 70/30 istället.

Min superspecial extra allt
40/40/20 mörkrostad colombia/mellanrostad guatemala/mörkrostad java. Det här kaffet luktar choklad, hur coolt är inte det?

Monsoon Yergacheffe
50/50 mörkrostad Monsoon Malabar och etiopisk Yergacheffe. En variant på den klassiska mocca/javan. Monsoonen är avrundad och mjuk, Yergacheffen syrlig och citrusaktig. Det blir en intressant krock.

Mickes mördarespresso
50/50 av den mörkaste, mest förkolnade mörkrost du kan hitta och mörk robusta. Drick, känn hur svalget imploderar av bitterheten, njut.

Jimmy Choo, förlåt mig, ty jag har syndat

Jag gillar te och kaffe, så klart, men förutom det så känner jag passionerat för grammatik, en fernet man inte behöver halv tre på natten på Debaser och vackra skor, bland annat. Som bevis för detta har jag en bok som heter Funktionell grammatik, en massa luddiga minnen från sista timmen på Debban och en garderob fullproppad med skor. Jag tror att jag har runt en 60 par, alla högklackade varianter. Så tro mig när jag säker att jag tycker att skorna gör halva outfiten. Tro mig när jag säger att jag lidit mig igenom många nätter i killerheels, bara för att de är så väldigt snygga.

Därför har jag gått runt hela sommaren och hånat folk som har på sig Crocs, aka. foppatofflan. De är ju så fula att inte ens en mor kan älska dem (tofflan alltså, inte dess bärare). Argumentet som crocsbärare kör med är att de är så himla sköna. Jag har ändå hållt fanan högt och sagt att inte ens om de kändes som om fossingarna gick på moln kan det vara värt det. Tills jag började få väldigt, väldigt ont i fötterna efter varje jobbdag. Det hjälpte inte med gympaskor med fjädrande sula och sånt. Så en dag så gav jag upp. Faced the facts. På lunchen smög jag iväg till en affär som sålde fanskapen. Det kändes lite som om jag var ute för att köpa riktigt snuskig porr. Sådant som skulle fläcka ned mitt rykte totalt om jag blev påkommen. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag kollade mig över axeln och slängde pengarna på disken fort som fan, ner med tofflorna i väskan, jag behöver ingen påse tack så mycket!

De är supersköna. Så sköna att om jag vill gå ut efter jobbet så kan jag dansa i klackar hela natten lång utan att behöva fundera på om jag ska hyra en permobil nästa dag för att kunna förflytta mig. Men, fortfarande är de ju brutalfula. Tur att jag spenderar det mesta av mina dagar bakom en disk.

Får jag be om största, möjliga tysssstnad

Idag precis innan stängning kom det in en ganska stor man med en liten, liten hund. Det såg rätt roligt ut, stor man i svart skinnjacka och en yttepyuttig pudel som trippade framför, så jag log stort mot honom. Oväntat trevlig för att vara nån minut innan stängningsdags. I vanliga fall tenderar jag att vara lite mindre solig mot dem som ramlar in en minut innan jag ska låsa, mest för att jag vet att nu kommer jag missa min buss, och eftersom jag byter buss och t-bana tre eller fyra gånger så känns det lite surt.

Menmen, hur som haver: jag log stort och han sa två hekto Earl Grey, ok, det tar inte lång tid att fixa. Så jag väger upp och skakar ihop påsen och säger varebraså? Han nickar, börjar fumla med plånboken och skriker plötsligt: MEN LILLA GUMMAN VART ÄR DU NU NÅGONSTANS?! Jag flyger bakåt och stirrar på honom i panik innan jag inser att han inte är galen, han pratar i handsfree. Det är precis på grund av sådana här incidenter som jag avskyr när folk pratar i mobilen samtidigt som de köper nåt av mig. Så medan jag samlar ihop mitt dunkande hjärta tar han sin lilla pudel och går, högljutt konverserande. Nåja, jag hann med bussen i alla fall.

och så säger vi efter mig: ESPRESSO

Espresso är italienska, och betyder att något går fort. Det är därför kaffe pressat snabbt under högt tryck genom en espressomaskin heter espresso. Det går snabbt att fixa till den. Men jag lovar, ingen italienare förstår vad du säger när du ber om en expresso.

Och det gör inte jag heller. Eller ok, klart jag gör, men jag får små ticks varje gång. En ven som bultar i tinningen. Det heter ESPRESSO. E-S-P-R-E-S-S-O. Säg det. Espresso. Och lägg av med där där expresso-otyget.

you gotta fight for your right to bryggaaaaa

Åh gud vilken lökig rubrik! Haha, jag var så nära att inte skriva den men sen kände jag att den var alltför töntig för att ignorera. Ska man vara kaffenörd så ska man, och jag står för det.

I dessa espressomaskinens tidevarv verkar folk nästan lite generade för att använda vanligt, hederligt melittafilter. Vad är ett mesigt litet pappersfilter mot en grym, blänkande maskin som spottar och fräser och pressar ut en dryck svart som döden? Ganska mycket, hävdar jag. Espresso på min ära, visst, det är gott, men så är vanligt brygg också. Det blir en fint, klart kaffe och det fungerar alldeles utmärkt att använda även dyrt, lyxigt single-estate kaffe i pappersfilter. Själv så sätter jag melitta i en tratt och häller på kokande vatten. För hand. Snacka om oldschool va? Egentligen är handbryggning nästan bättre än kaffebryggare, för då vet man att vattnet är lagom varm, runt 96 grader. Med vissa billigare bryggare kommer inte vattnet upp i tillräckligt höga temperaturer, och då får du inte ut det bästa av ditt kaffe.

Så nästa gång du köper kaffe, stega fram till disken med rak rygg och säg högt "och så ska det bryggmalas! Till melitta!". Du har inget att skämmas för.

Luktar konstigt? Ja jag känner då ingenting...

Om man jobbar i en te och kaffebutik luktar det med största sannolikhet gott därinne. Detta på grund av att te och kaffe... luktar gott, helt enkelt. Ibland kan det lukta väldigt intensivt. Tro mig, som expedit i en kaffe och tehandel så är jag mycket medveten om att det luktar ljuvligt. Däremot så känner jag det inte. Luktsinnet blir ju avtrubbat, det vänjer sig och lika bra är det, att gå runt i en olfaktorisk orgasm dagarna i ända skulle bli påfrestande.

Därför har jag svårt att uppbåda någon sprudlande entusiasm när kunder kommer in, drar in luft ljudigt genom näsan och utbriser i ett lyckligt "ÅH det luktar ju så GOTT här inne det måste vara FANTASTISKT att vara omgiven av den här DOFTEN hela dagarna!", vilket händer regelbundet under dagens lopp. Varje dag. Jag brukar svara som det är, att jag inte känner något alls, och då ser de lite besvika ut. En såg till och med beklagande på mig och undrade om det inte var väldigt tråkigt. Nej, det är det inte alls. Jag har liksom inte förlorat mitt luktsinne för gott. Jag är bara väldigt van, och att man inte känner lukter efter att ha vistats i dom en längre stund ska vi vara glada för. Jag tänker inte ge er några exempel, men det finns ju de som tillbringar sina arbetsdagar på betydligt mindre väldoftande ställen än kaffebutiker.

bitchexpedit, moi?

"Expediter i Sverige är så snorkiga. Det har verkligen ingen aning om vad service är". Ett påstående som folk slänger ur sig när de blivit lite småsurt behandlade i icakassan eller vill verka kontinentala. Sådana där påståenden som upprepas etsar sig lätt fast som sanningar, men det är fel, fel, fel. Först och främst är det jäkligt trångsynt att dra alla expediter över samma kam, och dessutom så är det ju inte sant. Tro mig, jag har varit i Paris. Brr, där var det mord på gång över disken vill jag lova.

Jag försöker verkligen vara en trevlig expedit. Jag vill ge service, jag vill att alla ska upptäcka en värld bortom Earl Grey och mellanrostad Colombia och jag vill gärna ha flera trevliga stamkunder att rekommendera nya teer som kommit in. Min trevlighet bakom disken är en win-win situation. Men. Det är jäkligt svårt att inte sucka sarkastiskt när den femhundramiljonte personen den dagen måttar allt någon decimeter till en halvmeter mellan händerna när jag frågar hur mycket de vill ha. Hekto, man svarar i hekto! Ett hekto är lagom att börja med om du inte vet vad du vill ha, och att säga "en stor påse" kommer inte göra mig mycket klokare, vad som är en stor påse för dig är ingenting för kunden som kommer efter. Och nej, du kommer inte få strålande glad service om du kastar dig in genom dörren två minuter innan stängningsdags på en fredagkväll och börjar beställa sju olika kaffesorter som alla ska blandas och portioneras ut i individuella påsar. Inte heller om du pratar i mobilen. Jag avskyr folk som pratar i mobilen när de blir expiderade. Inget "var det bra så" för dom inte, då rycker jag bara pengarna och ropar NÄSTA, DETGÅRBRAHÄRTACK!

Kidneykaffe

En liten farbror kom in i butiken där jag jobbar. Med sig hade han en liten låda. Den lilla lådan rasslade lovande när han sträckte fram den mot mig och bad mig berätta vad det var för underligt kaffe som låg i. Han hade haft det i köket länge och nu var han så nyfiken på att få reda på vad det var. Dessutom så var det i bönor, så jag kanske skulle kunna mala det åt honom? Jag älskar när folk kommer in med ovanliga kaffen eller teer som de vill att jag ska identifiera, så jag satte på mig kännarminen och öppnade ivrigt locket. Och visst kände jag igen det. Jag visste precis vad de var, dessa små glänsande rödbruna bönor. Kidneybönor, närmare bestämt. Den lille farbrorn fick lomma iväg utan malda bönor. För visst hade jag kunnat mala dem, men jag sa att han nog hade större glädje av att lägga dem i blöt över natten och göra kidneybönsbiffar av dem.

Kenyakaffe

Tog med lite Kenya AA (det där med AA berättar helt enkelt att bönorna är stora, vilket är ett av många tecken på hög kvalitet. Finns så klart undantag, pyttiga bönor kan också vara supberba.), mellanrostat, till Andrea som ligger däckad i nåt slags virus. Muntra upp liksom, och vad gör det bättre än kaffe? Inget! Möjligen te kanske. Det var fantastiskt, det luktar kaka och smakar brödigt och chokladigt med en väldigt trevlig syrlighet. Jag hade fått för mig att jag inte gillar syrliga kaffen, men efter att ha prövat och älskat både yirgacheffe från Etiopien och detta kenyanska måste jag omvärdera. Syrlighet is the shit.

Så köp, köp. köp. Köp, drick och älska.

Löfbergs lila - när du får oväntat mycket pengar över

Löfbergs lila har börjat med single orgin-bönor, alltså bönor som kommer från ett enda område. Det är lite finare, kaffet är liksom så bra att man inte behöver blanda ut det med andra bönor för att balansera smaken. Det är jättebra tycker jag, äntligen kan den kaffeintresserade få tag på spännande, nya kaffesorter och veta precis vad det är man dricker. Men priset, priset! Två hekto bryggmald monosoon malabar kostar 48 kr. 48 kronor! För två hekto! Det är helt sjukt! Förpackningen är jäkligt flashig, en slags kartoncylinder som tar upp asmycket plats. Det ser ut som om du får mycket kaffe, men två hekto är pyttelite. Min gissning - du betalar för den tjusiga förpackningen. På mitt jobb får du två hekto monsoon för 28 spänn, malet hur du vill. Det du.

Dessutom, ett annat berömt kaffemärke, Arvid Nordquist basunerar på sina förpackningar ut att det innehåller 100% arabica. Som om det vore något spektakulärt. Vad de egentligen säger är att kaffet är 100% drickbart. Ingen dricker liksom 100% robusta eller liberica, de två andra kaffearterna som finns. Robusta ger bra crema på espressos, men då blandar man det med arabicabönor. Så, att något är 100% arabica betyder inte att det är extra fint kaffe, det är helt enkelt en självklarhet.

Green tea for dummies

Det finns en del i mig som sträcker sig över disken och med en mental lax fishslappar de kunder som säger att de vill ha grönt te för att det ska ju vara så nyttigt men det är ååh så äckligt. Inte den synliga delen av mig dock. Den står kvar och ler med spända käkar och säger att du kanske ska börja med ett grönt te som smakar jordgubbar med grädde, hm? För syntetiska smakoljor, som sådana teer smaksätts med, det är fina grejer det. Nyttigt värre.

En dag så smäller det!

Ok, först och främst: drick inget som du tycker är äckligt. Hälsoaspekten hos det du dricker kommer ändå försämras drastiskt om du pinar i dig det. Grönt te kommer inte att ge dig evigt liv eller något annat spektakulärt. Det är bara te. Om du vill vara hälsosam, ät ditt halvkilo frukt & grönt om dagen, motionera si och så många timmar, och drick gärna grönt te för att det är så gott att det får dig att brista ut i lyriska beskrivningar. För sådant te finns. Du måste bara träna dina smaklökar lite. Men mest av allt, lär dig tillreda det på rätt sätt. Många tycker att grönt te är äckligt för att det är så beskt. Det är för att de tillreder det fel, de tillreder det som svart te. Grönt te måste man dalta med, ta på sig silkesvantarna inför. Vattnet ska vara svalare och dragningstiden kortare. En generell regel är 75 gradigt vatten och en dragningstid på 1-3 minuter. Sedan får du smaka och känna efter ordentligt. Grönt te är känsligt som sagt, subtilare. Men prova, jag kan nästan lova att du kommer att upptäcka något helt nytt och att du kommer gilla det.

the times they are a-changing...

Det slog mig nyss: för ett år sedan hade jag en blogg som till stora delar bestod av mitt myckna klubbande, hur mycket vin jag drack och hur väldigt ofta jag hade bakisångest.´

Nu går jag ut på helgerna punkt. Och har en blogg om te. Vad fan hände egentligen?

Vad är nästa steg? En pelargonblogg? En gi-blogg? En stickblogg? Det sistnämnda är faktiskt inte omöjligt. Jag har lärt mig sticka. Gör det nästan varje kväll. Framför tvn. Med en kopp te. Herregud.

Dte blri ås konstitg nrä du sägre roobios

Rött te, Rooibos, blir mer och mer populärt. Det kommer från barken på en buske, rooibosbusken, som växer bland cedarbergen i Sydafrika. Egentligen är det alltså inget te, det kommer inte från tebusken, om man ska vara petig och det är ju som bekant jag. Men ja, man bereder det som te och man dricker det som te så visst, kalla det rooiboste, jag tänker inte argumentera för "rooibosinfusion" (som egentligen, strängt taget, vore det rätta...).

Rooibos uttalas Rooibos. ROOI-BOS. Precis som det stavas. Vill du vara lite original afrikaans kan du ju stila till det med "rooibush". Men inte roobios. Ändå hör jag folk säga det flera, flera gånger om dagen. Roobios. Det är så konstigt. Det står ju rooibos på burken. På påsarna de får. På skyltarna i butiken. Men ändå, de vill ha roobios. Jag undrar om de gör samma sak med andra varor? Kaeff. Choklda. Sockre...

Lägg ditt kaffe på köksfläkten and suffer my vengeance

Ibland verkar det som om folk tror att kaffe och te, i alla fall när det säljs i specialaffärer och är lite dyrare än det på ica, är något nästan magiskt som måste tas hand om på extraordinära sätt. De frågar mig om rätt temperatur, luftfuktighet, vacuum och så vidare. Men nej, du behöver inte ha ditt kaffe eller te i frysen, särskilt inte te. Kylen är ännu värre, eftersom fukt dödar dina dyrbara bönor/blad rakt av. Det bästa är helt enkelt en lufttät burk i metall, keramik eller trä. Plast är inte lika bra, det kan ge en läskig smak. Ställ burken i skafferiet, använd inom rimlig tid, för kaffe nån vecka eller två (ok, pushing it) och te (de flesta) håller i månader. Det är inte farligt att dricka efter den tiden heller, det enda som händer är att smaken mattas av.

Det ska vara svalt och mörkt, helt enkelt. Så länge som man inte gör som min vän Andrea och har kaffet i en papperspåse på köksfläkten så är jag nöjd. Som jag har gnällt på henne för det. Nu har dock flyttat på det, alltså har hon lyssnat på mig, alltså tänker jag ta det som ett tecken på att mitt gnällande verkligen ger resultet, alltså kommer jag forsätta gnälla med oförminskad styrka när jag vill att hon ska göra något. Andrea, baby, jag förstår att du knappt kan bärga dig.

Chokladmousse med kaffe eller te, eller så var det i alla fall tänkt

Jag är väldigt, väldigt svag för efterrätter. Ett måtto som jag står fast vid är att det finns alltid plats för efterrätt! Efterätt är ju ofta det man ser fram emot vid en middag, eller man och man, det är ofta vad jag ser fram emot vid en middag. Här om kvällen tänkte jag briljera med mina köks-skills och svänga ihop en chokladmousse. Receptet var förrädiskt enkelt:

4 msk. kakao
4 msk. strösocker
4 msk. kaffe eller te (jag tog ett oolongte med apelsinskal, romerska bågar är ju fint så det verkade vara en bra kombination.)
2 äggulor.

Sjud alltihopa till en pösig kräm i vattenbad på spisen. Låt svalna. Vänd ner 2 dl vispad grädde. Ät.

Ett idealt recept; få ingredienser, få moment. Men, eftersom jag som sagt älskar efterätter, och var ganska otålig att få smaka av mästerverket, så råkade jag glömma en litet, men ack så viktigt moment: låt svalna. Jag blandade ihop det direkt, vilket såg bra ut till en början. Fin, slät, mumsig chokladmousse som plötsligt börjar... separeras. Gå tillbaks till sina ursprungliga beståndsdelar. Regressera. Till slut var det bara en klump grädde som vilade i en liten sjö av chokladsås. Nu är jag inte den som är den, så jag åt det ändå, men min pojkvän vägrade. "Vidrigt kladd" tror jag var uttrycket han använde. Sedan sa han att eftersom jag inte låtit chokladkrämen svalna, så skar det sig. Jaha, men så vadå? Om jag var svinbra på att laga mat så skulle jag ha en matblogg, men nu har jag inte det. Jag har en kaffe och teblogg och eftersom te (eller kaffe, om du vill) är närvarande i receptet så har jag teoretiskt sett lyckats ändå. Ha!

Så här såg då inte min mousse ut, inte alls.

tre saker du måste veta

1. Till espresso används ofta mörkrostade bönor. Om du vill ha mellanrost till din espresso så är det helt ok, men om du tänkt köpa kaffe att göra espresso på och inte är hundra procent säker på att mellanrost är grejen för dig, köp mörkrost. Du måste veta detta för annars kommer du komma tillbaks till affären och klaga på att den stackars expediten gett dig blaskigt, surt kaffe när kaffet i själva verket är utmärkt, bara inte lämpat att köra i en espressomaskin.
2. Varje kaffebryggare kräver sin malning. Till espressomaskiner mal man på ett sätt, till perkulatorer ett annat, till melittafilter ett tredje etc ect. Du måste veta detta för annars kommer du stå i kaffebutiken och bara "öh, vadå malning? Det ska bara inte vara bönor. Det ska vara som pulver typ. Eller som salt! Kanske mer åt mjölhållet? Typ lite puderaktigt!" och expiditen kommer för 78623847 gången den dagen vilja peta ut sina trumhinnor med närmast belägna kaffeskopa. Säg bara vad för slags bryggare du har. Typ så här: hej, en kvart mellanrostad java, malt för melittafilter/press/perkulator/ibrik/vad-du-nu-har-surprise-me.
3. Orostade kaffebönor är gröna. De blir diverse nyanser av brunt när man rostar dem. Du måste veta detta för annars kommer expediten i kaffebutiken överväga att isolera sig från mänskligheten för evigt när du pekar på skålen med orostade bönor i skylten och upprört frågar varför de där mögliga gamla kaffebönorna ligger framme.

the joys of kundrelationer

Om jag skulle gå på arbetsintervju, och arbetsgivaren frågade vad mitt nuvarande jobb gett mig, så skulle jag säga att förutom ett massivt tenörderi så har jag fått förmågan att kunna ta alla sorters människor. Alla som jobbat i butik vet hur det är. Man lär sig att artighetsprata om vädret (i mitt fall kaffet) med allt från juvelbehängda öfvre östermalmsdamer till uteliggare. I det senare fallet var det en man som brukar vara i trakterna runt butiken när jag jobbar. Han skriker högt för sig själv och har en lång, trasig dunjacka som fladdrar efter honom när han älgar fram. Jag var lite rädd för honom och en dag kom han in i butiken när jag var ensam bakom disken. Plötsligt kändes en sån där alarmknapp de har under disken i amerikanska filmer som en nödvändig grej. Men han ville bara prata om hur dåligt kaffe man fick på caféer, blaskigt och surt. Han kände på lukten, sa han, att det här var andra grejer. Sedan köpte han några kakor, tackade för sig och gick.

En annan man kan vi kalla kompismannen. Han handlar lite nu och då, och han uppför sig alltid som om vi är dödspolare. Som om vi har haft långa intressanta diskussioner som jag tyvärr är alldeles omedveten om. Idag frågade han mig hur det var. Jodå, sa jag, det är bra. Jaså, minsann, sa han, så du har överlevt helgen och så var han alldeles så där wink wink nudge nudge som om jag tidigare antytt för honom att helgen skulle bli späckad med spritorgier och sedeslöst beteende. I själva verket var min helg inte mer spännande än att jag och sambon köpte en taklampa på bauhaus och jag lärde mig sticka. Just ja, vi var på restaurang också men han fick migrän så vi åkte hem tidigt. Rafflande värre. Jag sa nåt om att jovisst, det hade varit en lugn och skön helg och han bara skrockade som om jag egentligen hade sagt att jag hade haft en lugn och skön liderlig ormgropshelg. Det är som att vi konverserar i två olika världar. Som om han är en del av the matrix och jag inte.

du måste också dra ditt strå till stacken serru

Att köpa sitt kaffe och te i specialbutiker är jättebra. Det finns mer att välja på och personalen är (förhoppningsvis) rätt kunnig och kan hjälpa dig att hitta fram till precis det kaffet/teet du vill ha. Däremot så är de inga tankeläsare. Flera gånger om dagen får jag den intelligenta frågan "kaffe vill jag ha. Något gott. har du det?". Jag ser mig runt i butiken, längs väggarna är massor av burkar med kaffe uppradade. Och så svarar jag uppriktigt och gravallvarligt "nej, det har vi inte. Tyvärr".

Ok, så svarar jag inte, för det mesta. En gång har jag gjort det. Igår. Som tar var började kunden att skratta, och jag med. Med lite glimten i ögat kommer man undan med den mest cyniska ironi. Men det underlättar så för mig om du som kund kommer fram och säger "kaffe vill jag ha. Något gott. Det som är gott för mig är något runt/mjukt/beskt som satan/chokladigt/etc ect osv osv. Har du det?". Men för att du ska kunna sätta ord på vad du tycker är gott, tänkte jag ge en liten snabbguide i smaker hos kaffe. Kaffe innehåller jättemånga smakämnen. Jättejättemånga och en massa kemiska namn som jag varken kan eller orkar rabbla upp. Men några smaker som finns i alla kaffen, i olika grad, är syrlighet, beska, sötma, kryddighet och något som jag i brist på annat kallar lagrat (på engelska säger man mellow eller aged, jag kan inte riktigt komma på en bra översättning på svenska). Om du ändå inte vet vad som är din grej är här lite exempel på kaffen där en viss smakkomponent är den dominerande.

Syrlighet: att ett kaffe karaktiseras som syrligt är inte dåligt, det är inte samma sak som surt vilket kaffet blir om det stått på värmen för länge eller är underdoserat. Syrlighet är snarare friska citrustoner, en lite blommig arom som ger kaffet ett extra bett i smaken. Om du vill känna på riktigt fin syrlighet, prova etiopiskt kaffe på yergacheffebönor. De flesta afrikanska kaffen brukar överlag vara lite syrliga.
Beska: beska och bittra smaker är något som man lär sig tycka om med åren. Vi föds inte med en intensiv längtan efer en skummande guiness eller en dubbel espresso, i alla fall i de flesta av oss. När det gäller kaffe så tycker jag att det framför allt är rosten som tar fram beskan. Pröva en riktigt mörk franskrost så får du se. Först kanske du tycker att det är äckligt, för mycket, men efter ett tag blir den där bitterheten rent beroendeframkallade. Ett annat sätt att uppleva lite bitterhet är att gå till en expedit i en kaffeaffär och be om "ett kaffe, något gott, har du det?".
Sötma: vissa kaffen är nästan karamelliga i sin arom. Ofta kommer dessa från sydamerika eller västindien, de brukar ofta vara mjuka och lite söta. Att ett kaffe är naturligt sött låter ju jättegott, men om du gillar syrlighet och beska så kan ett sånt kaffe bli för tamt och lite jolmigt. För att uppleva ett fint sött kaffe, prova mellanrostade Tarrazúbönor från Costa Rica.
Kryddighet: kaffen med karaktär kan ha toner av kardemumma, kanel, muskot, vanilj, kanske till och med lite chili. Om det har toner av irish cream eller jordgubbe betyder det att du dricker ett smaksatt kaffe. Gör om och gör rätt. Köp istället lite mörkrostat monsoon malabar eller dominikanskt, och du kommer aldrig vilja ha den där artificiella smaksättningen igen.
Lagrade: En jordig, mogen, rik djup smak som kommer av att kaffebönorna har lagrats på något sätt innan de rostas. Smaken är väldigt svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. Prova old brown java eller old brown sulawesi. Old brown kallas de för att de orostade bönorna av lagringen blir just bruna.

tedrömmar och cafédrömmar

Jag kan jättemycket om te och kaffe, och det säger jag inte för att skryta, men jag har verkligen snöat in på det. Från början var det bara för att kunna svara på kunders frågor, man kan ju inte jobba i en te och kaffebutik utan att veta vad man säljer. Men sedan blev jag verkligen intresserad, för min egen skull, och nu har det antagit astronomiskt nördiga proportioner. Jag vill veta allt. ALLT. På allvar funderar jag på att försöka komma in på en uråldrig, supersvår japansk teskola för att bli en av de få kvinnliga temästarna. Dock är ju inte arbetsmarknaden för en sådan direkt lysande i Sverige, så det är bara en dröm. Här är några fler tedrömmar:

Dricka grön Pu Er´h, gärna en som varit lagrad huuuur länge som helst.

Dricka lagrad oolong, jag har läst att den ska ha nästan gummiartad konsistens. Hihi! Jag antar att man måste vara rejält tefixerad för att finna det lika lustigt som jag gör. Ehm.

Vara med om en japansk tecermono, cha no yu.

Vara med om en kinesisk tecermoni, gong fu cha.


Det sägs att den japanska cermonin handlar mer om formen, att ritualerna och de minutiösa förberedelserna blir ett meditativt avbrott i vardagen, medan den kinestiska med sin överdosering av te och korta dragningstid handlar mer om att få fram mesta möjliga smak. Båda tar i alla fall te på riktigt stort allvar, vilket jag naturligtvis uppskattar. Och Cha betyder te, så när du på ett cafe ber om chaite, ber du faktiskt bara om tete...

En annan dröm är att starta ett café med fokus på, surprise surprise, te och kaffe. Bara rent sådant, inte smaksatt. Kunden skulle själv få välja kaffesort och bryggningsmedtod, och likadant med teet. Jag skulle absolut inte ha några gigantiska muffins eller kladdkakor, det finns redan överallt. Tilltuggen skulle få vara små och diskreta, gärna japanska småkakor. Gästerna skulle typ vara jag och mina kompisar som jag tvingar dit, haha.

Jag hade helt missat att bara folk med blogspotkonto kunde kommentera! Nu kan alla göra det, så det är bara att släppa loss på tangentborden. Seså! På´t bara. Kom igen nu. Snälla.

Den dagliga dosen

Jag medger inte ofta att det finns nackdelar med te och kaffe, men vissa kan jag inte förneka. Vid ett stort (jag skulle säga hälsosamt) intag är det mycket möjligt, nästan oundvikligt, att tänderna får... en liten färgskiftning. Å andra sidan så innehåller te flour, vilket är bra för tänderna. So what om leendet antar en lätt beige ton, jag jobbar på att fördjupa den! Senapsgult är ju inne i höst. Men min tandläkare frågade om jag dricker mycket te och kaffe. Well... Så här mycket ungefär:

På morgonen, en kopp Ceylon BOP. De brutna bladen gör att teet drar snabbt, vilket är bra eftersom jag alltid försover mig. När jag kommer till jobbet gör jag en café au lait på mörkrostad monsoon malabar, mald med kardemumma. Mycket varm mjölk, en aning råsocker och jag är klarvaken, nästan. Efter ett tag kommer nog en kollega med en kopp Pu Erh´, ett speciellt lagrat te, som blivit över från hennes frukost, det är svart som döden och mustigt som attan. Sen kanske jag hinner klämma ett glas med Pai Mu Tan, grönt te med lite vita knoppar i, innan lunch. Det är bra stresste eftersom det bara är att lägga bladen i glaset och slå vatten över, det blir aldrig beskt. Till luch blir det nog något som inte är så finstämt, typ Chun mee, ett kinesiskt grönt rullat te, eller Genmaicha, japanskt grönt te med rostat ris. Lite robustare smaker som passar bra med mat.

Efter lunch känner jag för en liten treat, det blir Formosa oolong fancy, också det bryggt direkt i glaset, även här finns mycket vita knoppar vilket gör att det kan ligga och gosa till sig i vattnet hur länge som helst. Sedan kanske jag dricker lite Gyokuro, om jag hinner, eller så kommer kollegan med en kopp Darjeeling TGFOP. Framåt eftermiddagen när jag nästan somnar stående blir det en mjuk espresso på mörkrostad java. Åker hem, min pojkvän vill ha kaffe, han hävdar att han inte vet hur man gör, jag säger att även en krukväxt skulle kunna hälla kaffe i ett filter men gör det åt honom ändå, mes som jag är. Franskrostat, jag smakar på det och är det så beskt att tungan krullar upp sig i gommen och vägrar komma ner så är det perfekt för honom. Jag gör en latte på det istället. På kvällen kollar vi kanske på en film och snackset är antagligen cheeze balls eller något annat ohälsosamt crap som han har köpt, jag försöker kontra flottigheten genom att dricka lite delikat Lu An Gua Pian, även det bryggt direkt i koppen. Bladen är så späda och fina att man kan äta dem, vilket jag så klart gör och inbillar mig att det väger upp all onyttigheten i den där ostindränkta puffade majsen. Han dricker rooibos, jag tar en sipp och deklarerar överlägset att det där är minsann inte te.

Sedan går jag och lägger mig och är helt te och kaffefri i typ sju timmar. Men jag tycker inte att det är så mycket. Jag har i alla fall aldrig haft hål i tänderna, i mina hälsosamma gula gaddar.

Kaffegranita

Kaffegranita är jättelätt att göra, hey, det är ju i stort sett bara fryst kaffe. Perfekt att slänga ihop om man behöver en lätt efterätt till en spontan middag, kaffe, socker och citronsaft har man ju nästan alltid hemma. Allra bäst passar den nog på sommaren, eftersom den är så läskande, fast med vispad grädde till blir det nästan ett glass substitut. Godast blir det att göra den på espresso, jag hade i brist på annat en mellanrost på mexikanska maragogypebönor, gjort i vanlig filterbryggare... De bönorna i sig är ju milda och mjuka, rostningen och bryggningen gjorde ju inte direkt sitt till för att sätta extra piff på det. Med starkare kaffe hade det blivit mindre sötsliskigt, men här är i alla fall orginalreceptet, för fyra personer:

4 koppar espresso
½ kopp socker
½ tsk citronjuice
Lagom mycket glass/grädde

Blanda kaffet, sockret och juicen. Häll i en låg, vid form. Sätt in i frysen, ta ut och rör någon gång i kvarten/halvtimmen, när du ser att det bildats iskristaller på ytan. Det ska inte frysa till is, utan se ut mer som snömos. Brunt snömos... Efter en timme är det klart. Servera med glass eller grädde, eller som det är i små espressokoppar med en kaffeböna som garnering.

Granita, hallonsorbet och gröna blad från en krukväxt, det sist nämnda enbart av estetiska skäl, efterrätts-staging så att säga.

Så lika, så olika...

I inlägget nedan pushade jag lite för att allt te är grönt i början. Det är de, inte är bladen svarta när man plockar dem, straight outta the bush. Däremot så kan man behandla bladen på en massa sätt och få olika resultat. Alla de här teerna skulle, teoretiskt sett, kunna komma från samma buske:

Vitt te, i stort sett bara torkade toppskott

Grönt te, det här är från Vietnam

Gunpowder, grönt rullat te från Kina

Oolong, lättare oxiderat än svart te, från Kina

Ceylon BOP, svart, brutna blad

Pu Erh´ från Kina. Lagrat, efteroxiderat. Det är det här som kallas svart te i kina, medan det vi kallar svart te, där kallas rött. Krångligt? Så här: svart=rött, pu erh´=svart.

Och ja, jag är så nördig att jag lagt upp mina teer på diskbänken och tvingat min sambo att fota dem, ok. Vissa killar får fota sin tjej i underkläder från Agent Provocateur, andra killar får fota sin tjejs teer. Han har accepterat att sånt är livet.

it´s just a nice cup of tea, love

Jag märker så fort någon tidning skriver om grönt te, för plötsligt frågar varannan kund om just det. "Hej" säger de, och ser lite osäkra ut. "Jaeeh.." fortsätter de, "jag skulle vilja ha grönt te. Det ska ju vara så nyttigt". Då brukar jag påpeka att vi har runt 30 gröna teer i butiken, vilket gör dem alldeles perplexa. Att fråga efter grönt te är precis som att fråga efter svart te. Det ryms hundratals, tusentals teer inom dessa beteckningar. Och allt te är grönt i början, det är först när det oxideras (vissa säger fermenteras, om vilket som är det rätta tvistar de lärde...) som det blir svart, och de flesta ämnen som finns i grönt te, finns i svart. Teet börjar oxidera direkt efter plockningen, om man inte hettar upp det för att stoppa denna process. Det mest markanta som händer när teet oxiderar är att C-vitamin halten sjunker, och teinhalten ökar. Så jag tycker att grönt te är lite hajpat, visst finns det undersökningar som visar att grönt te gör både ditt och datt, men det är för att de flesta av dessa undersökningar har gjorts på enbart grönt te, inte svart. Alltså, svart te är inte den garvsyre, teinspäckade ondska många tror, och grönt te är inte vägen till evig salighet. Men det mesta är gott, vilket borde vara skäl nog att dricka det.

Tager du denna Mi Lan Xiung Si...?

Jag är en sådan sucker för oolonger, de är verkligen de ultimata teerna, det bästa från två världar. De kan vara så lätt oxierade att de nästan är gröna, eller så hårt att de nästan är svarta, i love them all. Verkligen, jag blir rörd på riktigt när de söta små bladen vecklas upp i det heta vattnet, man ser hur fint toppskottet och första bladet sitter ihop och hur oxideringen har fläckat dem en aning... Tänk att någon har gjort allt detta för hand, plockat bladen så försiktigt och rullat dem lite lätt för att sätta igång oxideringen och sedan passat så noga på dem så att oxideringen ska kunna avbrytas i exakt rätt ögonblick. Kom igen, jag kan inte vara ensam om att tycka att det är helt fantastiskt? Eller? Okej, mycket möjligt, men min kärlek nådde rent extatiska höjder när jag smakade på den här skönheten:

Teporr

Det heter Mi lan Xiung Si och doftar lätt av honung, men doften är ingenting mot smaken. Det är banne mig det härligaste mina luttrade smaklökar fått äran att bekanta sig med. Jag låg och kved i extas efter första sippen medan min pojkvän stirrade svartsjukt mot tekannan.

Om du vill prova så finns det på Chaikana i gamla stan, de säljer fantastiska teer där, för en tenörd som mig är det som att komma in i en bit av paradiset. För min vän som var medtvingat sällskap - not so much... Det kostade runt 120 kr hektot och är värt det, lätt. Men om du brygger det i en tekula och bara pytsar över kokande vatten kommer jag personligen komma hem till dig och åtala dig för allvarligt missbruk av te. Ha en liten tekanna, låt bladen ligga fritt i den, koka upp vatten och vänta tills det blivit 85 grader. Använd termometer. Nej, det är inte "överdrivet" eller "stört", du höftar väl inte bara med ungstempraturen om du ska göra en suffle? Låt dra i fem minuter. Drick med andakt, i små koppar.

Visst är den söt, men jag vill ändå inte dricka något som passerat genom den

Möt Luwaken, även känd som civet. Ett kattliknande djur som lever i indonesien. En ganska söt liten rackare.


En luwak, kanske kaffesugen.

Luwaken är lite av en allätare. Bland annat så tycker den om att äta kaffebönor, vilket jag kan förstå, det gör jag med. Skillnaden mellan mig och luwaken är (bland annat!) att luwaken äter bönorna hela, varpå bönan passerar genom hela luwaken och kommer ut på andra sidan, så att säga.

Någon klipsk människa kom sen på att man kan plocka bönorna ur, eh, kakan och sälja för ett löjligt högt pris till folk som vill dricka lite bajskaffe. Jag har faktiskt inte druckit det. Tror dock att det smakar lite som Old brown java, alltså lagrat, lite jordigt. Ärligt talat är jag inte så nyfiken på att prova. Det har ju faktiskt varit i röven på ett litet djur.

Men, för den händige kaffegourmeten som inte kan få tag på Kopi Luwak, som detta kaffe kallas, finns ju alltid alternativet grannens katt och några hekto orostad java.

Breaking news: Det finns ingen espressoböna!

Det dricks mycket kaffe i Sverige, näst mest i världen faktiskt. Bara finnarna ligger före. Det är lite lustigt egentligen, att här uppe i den karga nord där kaffebuskarna lyser med sin frånvaro så kräver vi det mest av alla. Det krävs tydligen rejäla koffeinkickar för att orka leva i ett klimat som består av fyra femtedelar mörker. Eller, en liten rättning krävs: förr dracks det kaffe i Sverige, basta. Idag dricks det cappuchinos, lattes, café au laits, frappuchinos, espressos, americanos... Svenskarna har tagit till sig kontinentala vanor och har idag både espressomaskin och kvarn. Däremot har man inte lika mycket koll på vad en espresso faktiskt är. Runt en fem-tio gånger om dagen ber kunder mig om "espressobönor" till sin nya tjusiga kvarn. Det kan ju låta som en rimlig begäran eftersom de faktiskt är inne i en kaffebutik, men ändå tär det lite på min själ varje gång.

Låt mig förklara: en espresso är en liten mängd hett vatten som pressas genom en förhållandesvis stor mängt kaffe under högt tryck. Så simpelt är det. Kaffet som vattnet ska kämpa sig igenom kan vara av tre varianter, tre kaffearter skulle man kunna säga. Dessa är Arabica, Robusta och Liberica. Det är egentligen bara den förstnämnda som är drickbar (naturligtvis finns det undantag, men för enkelhetens skull; låt mig generalisera). På dem växer röda bär, i bären finns kaffebönan (som alltså egentligen borde kallas kaffekärnan...). Kaffebönan kan rostas. Den kan rostas lätt, så det smakar popcorn, och den kan rostas så hårt att bara min pojkväns smaklökar av stål kan dricka´t. För en espresso föredrar man oftast en mörkare rost, men det är ju en smaksak. Med den rostade bönan kan du göra vad du vill. Du kan mala den för bryggning, för en presskanna, för en espressomaskin, du kan slå på dem med stenar och baka in dem i fårfett á la old school ethiophian style. När bönan är en böna så är den liksom bara ett litet frö till massor av möjligheter. Din böna blir espressokaffe först när den är finmald till en espressomaskin.

En säck espresso?

Det är lite som att titta på en Herefordkossa och bara "åh en hängmörad kotlett!". Bönan, och kostackaren, är bara råmaterialet. Det är malningen, eller slaktningen, som det kommer an på.

En carpaccio med rödvinssky?

Jag fattar inte varför jag använde en ko som exempel, jag är ju vegetarian. Exemplet i sig var ju inte heller strålande, men jag hoppas ni förstår min poäng: ingenstans i världen växer espressokaffebusken.

Smaken är som baken... oändligt delad?

Ofta kommer det in kunder på mitt jobb som inte har den blekaste susning om vad de vill ha. De vill ha te eller kaffe, så mycket vet de, men när det kommer till smaknyanser och karaktär så är de lika lost som jag var när jag försökte ta körkort. Jag kunde inte skilja på höger och vänster, de vet inte för sitt liv om de vill ha svart eller grönt te, smaksatt eller ej. "Ta något som du tycker om" säger de vädjande till mig, som om mina smaklökar vore gud allsmäktig. Då brukar jag hiva fram burken med Gyokuro (ett japanskt, grönt te) eller Pu erh´ (lagrat, efteroxiderat te, med en doft av... stall, typ). De luktar och ser lätt skräckslagna ut, och jag föreslår att nu går vi efter din smak istället.

För det finns inget universalkaffe, det finns inget te som älskas av alla. Jag tycker om lätt oxiderade oolonger, du tycker om jordgubbste. Jag tycker att smaksatt te egentligen är som att svära i kyrkan, men hey, om du vill ha jordgubbste så be my guest. Häll lite ketchup på tryffeln också... Nej men, poängen är, att eftersom det är du som ska dricka det, så är det bara du som kan bestämma om det är gott eller ej. Inte en snobbig elitist som jag. Och förhoppningsvis blir du lite djärvare efter att harvat på med jordgubbsteet ett tag, och vågar kanske prova ett aromatiskt Darjeelingte eller ett mustigt Assam. Sedan upptäcker du nog de ångade aromerna hos japanska gröna teer och efter det så får du se upp, för rätt vad det är sitter du och skriver en teblogg med en rykande kopp Darjeeling first flush framför dig...

Hej och välkommen till min passion

Det finns ett Simpsonsavsnitt när de är i Australien, och Marge går in på en bar och försöker beställa en caffe. Bartendern fattar inte, på hennes "coffee" svarar han "beer?". Och så fortsätter det så där, hon säger coff-ee, han säger BEE-ER? Jag är den där bartendern, fast jag försöker pracka på alla te eller kaffe. Om du stiger innanför min dörr så är jag på dig likt en koffeinpundande igel och bara "Vill du ha något? Te? Svart, grönt, rött, vitt? Smaksatt, rent? Eller lite kaffe? Espresso, brygg, med utan mjölk, mellanrost, mörkrost?". Om den stackars gästen då pressar fram ett "vanligt kaffe bara, tack" så ser jag det som en lysande invit till att kasta mig in i en lång föreläsning om olika bönors karaktär. Gästen skruvar på sig medan jag glatt orerar vidare, och vill till slut bara ha ett glas vatten.

Det är på grund av sådana här incidenter som jag har dragit igång den här bloggen. Har kan jag ohämmat babbla på om te och kaffe, och förhoppningsvis finns det någon där ute som åtminstone tycker att det är åtminstone hälften så intressant som jag. Egentligen skulle jag vilja frälsa mänskligheten, visa er att det finns så mycket mer än smaksatt påste och snabbkaffe, men om ni efter att ha läst lite här bara snuddar vid tanken på att köpa ett hekto Tit Kuan Yin så är jag mer än nöjd.