Idag precis innan stängning kom det in en ganska stor man med en liten, liten hund. Det såg rätt roligt ut, stor man i svart skinnjacka och en yttepyuttig pudel som trippade framför, så jag log stort mot honom. Oväntat trevlig för att vara nån minut innan stängningsdags. I vanliga fall tenderar jag att vara lite mindre solig mot dem som ramlar in en minut innan jag ska låsa, mest för att jag vet att nu kommer jag missa min buss, och eftersom jag byter buss och t-bana tre eller fyra gånger så känns det lite surt.
Menmen, hur som haver: jag log stort och han sa två hekto Earl Grey, ok, det tar inte lång tid att fixa. Så jag väger upp och skakar ihop påsen och säger varebraså? Han nickar, börjar fumla med plånboken och skriker plötsligt: MEN LILLA GUMMAN VART ÄR DU NU NÅGONSTANS?! Jag flyger bakåt och stirrar på honom i panik innan jag inser att han inte är galen, han pratar i handsfree. Det är precis på grund av sådana här incidenter som jag avskyr när folk pratar i mobilen samtidigt som de köper nåt av mig. Så medan jag samlar ihop mitt dunkande hjärta tar han sin lilla pudel och går, högljutt konverserande. Nåja, jag hann med bussen i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar