Smaken är som baken... oändligt delad?

Ofta kommer det in kunder på mitt jobb som inte har den blekaste susning om vad de vill ha. De vill ha te eller kaffe, så mycket vet de, men när det kommer till smaknyanser och karaktär så är de lika lost som jag var när jag försökte ta körkort. Jag kunde inte skilja på höger och vänster, de vet inte för sitt liv om de vill ha svart eller grönt te, smaksatt eller ej. "Ta något som du tycker om" säger de vädjande till mig, som om mina smaklökar vore gud allsmäktig. Då brukar jag hiva fram burken med Gyokuro (ett japanskt, grönt te) eller Pu erh´ (lagrat, efteroxiderat te, med en doft av... stall, typ). De luktar och ser lätt skräckslagna ut, och jag föreslår att nu går vi efter din smak istället.

För det finns inget universalkaffe, det finns inget te som älskas av alla. Jag tycker om lätt oxiderade oolonger, du tycker om jordgubbste. Jag tycker att smaksatt te egentligen är som att svära i kyrkan, men hey, om du vill ha jordgubbste så be my guest. Häll lite ketchup på tryffeln också... Nej men, poängen är, att eftersom det är du som ska dricka det, så är det bara du som kan bestämma om det är gott eller ej. Inte en snobbig elitist som jag. Och förhoppningsvis blir du lite djärvare efter att harvat på med jordgubbsteet ett tag, och vågar kanske prova ett aromatiskt Darjeelingte eller ett mustigt Assam. Sedan upptäcker du nog de ångade aromerna hos japanska gröna teer och efter det så får du se upp, för rätt vad det är sitter du och skriver en teblogg med en rykande kopp Darjeeling first flush framför dig...