onsdag 31 oktober 2007

och så säger vi efter mig: ESPRESSO

Espresso är italienska, och betyder att något går fort. Det är därför kaffe pressat snabbt under högt tryck genom en espressomaskin heter espresso. Det går snabbt att fixa till den. Men jag lovar, ingen italienare förstår vad du säger när du ber om en expresso.

Och det gör inte jag heller. Eller ok, klart jag gör, men jag får små ticks varje gång. En ven som bultar i tinningen. Det heter ESPRESSO. E-S-P-R-E-S-S-O. Säg det. Espresso. Och lägg av med där där expresso-otyget.

you gotta fight for your right to bryggaaaaa

Åh gud vilken lökig rubrik! Haha, jag var så nära att inte skriva den men sen kände jag att den var alltför töntig för att ignorera. Ska man vara kaffenörd så ska man, och jag står för det.

I dessa espressomaskinens tidevarv verkar folk nästan lite generade för att använda vanligt, hederligt melittafilter. Vad är ett mesigt litet pappersfilter mot en grym, blänkande maskin som spottar och fräser och pressar ut en dryck svart som döden? Ganska mycket, hävdar jag. Espresso på min ära, visst, det är gott, men så är vanligt brygg också. Det blir en fint, klart kaffe och det fungerar alldeles utmärkt att använda även dyrt, lyxigt single-estate kaffe i pappersfilter. Själv så sätter jag melitta i en tratt och häller på kokande vatten. För hand. Snacka om oldschool va? Egentligen är handbryggning nästan bättre än kaffebryggare, för då vet man att vattnet är lagom varm, runt 96 grader. Med vissa billigare bryggare kommer inte vattnet upp i tillräckligt höga temperaturer, och då får du inte ut det bästa av ditt kaffe.

Så nästa gång du köper kaffe, stega fram till disken med rak rygg och säg högt "och så ska det bryggmalas! Till melitta!". Du har inget att skämmas för.

tisdag 30 oktober 2007

Luktar konstigt? Ja jag känner då ingenting...

Om man jobbar i en te och kaffebutik luktar det med största sannolikhet gott därinne. Detta på grund av att te och kaffe... luktar gott, helt enkelt. Ibland kan det lukta väldigt intensivt. Tro mig, som expedit i en kaffe och tehandel så är jag mycket medveten om att det luktar ljuvligt. Däremot så känner jag det inte. Luktsinnet blir ju avtrubbat, det vänjer sig och lika bra är det, att gå runt i en olfaktorisk orgasm dagarna i ända skulle bli påfrestande.

Därför har jag svårt att uppbåda någon sprudlande entusiasm när kunder kommer in, drar in luft ljudigt genom näsan och utbriser i ett lyckligt "ÅH det luktar ju så GOTT här inne det måste vara FANTASTISKT att vara omgiven av den här DOFTEN hela dagarna!", vilket händer regelbundet under dagens lopp. Varje dag. Jag brukar svara som det är, att jag inte känner något alls, och då ser de lite besvika ut. En såg till och med beklagande på mig och undrade om det inte var väldigt tråkigt. Nej, det är det inte alls. Jag har liksom inte förlorat mitt luktsinne för gott. Jag är bara väldigt van, och att man inte känner lukter efter att ha vistats i dom en längre stund ska vi vara glada för. Jag tänker inte ge er några exempel, men det finns ju de som tillbringar sina arbetsdagar på betydligt mindre väldoftande ställen än kaffebutiker.

fredag 26 oktober 2007

bitchexpedit, moi?

"Expediter i Sverige är så snorkiga. Det har verkligen ingen aning om vad service är". Ett påstående som folk slänger ur sig när de blivit lite småsurt behandlade i icakassan eller vill verka kontinentala. Sådana där påståenden som upprepas etsar sig lätt fast som sanningar, men det är fel, fel, fel. Först och främst är det jäkligt trångsynt att dra alla expediter över samma kam, och dessutom så är det ju inte sant. Tro mig, jag har varit i Paris. Brr, där var det mord på gång över disken vill jag lova.

Jag försöker verkligen vara en trevlig expedit. Jag vill ge service, jag vill att alla ska upptäcka en värld bortom Earl Grey och mellanrostad Colombia och jag vill gärna ha flera trevliga stamkunder att rekommendera nya teer som kommit in. Min trevlighet bakom disken är en win-win situation. Men. Det är jäkligt svårt att inte sucka sarkastiskt när den femhundramiljonte personen den dagen måttar allt någon decimeter till en halvmeter mellan händerna när jag frågar hur mycket de vill ha. Hekto, man svarar i hekto! Ett hekto är lagom att börja med om du inte vet vad du vill ha, och att säga "en stor påse" kommer inte göra mig mycket klokare, vad som är en stor påse för dig är ingenting för kunden som kommer efter. Och nej, du kommer inte få strålande glad service om du kastar dig in genom dörren två minuter innan stängningsdags på en fredagkväll och börjar beställa sju olika kaffesorter som alla ska blandas och portioneras ut i individuella påsar. Inte heller om du pratar i mobilen. Jag avskyr folk som pratar i mobilen när de blir expiderade. Inget "var det bra så" för dom inte, då rycker jag bara pengarna och ropar NÄSTA, DETGÅRBRAHÄRTACK!

torsdag 25 oktober 2007

Kidneykaffe

En liten farbror kom in i butiken där jag jobbar. Med sig hade han en liten låda. Den lilla lådan rasslade lovande när han sträckte fram den mot mig och bad mig berätta vad det var för underligt kaffe som låg i. Han hade haft det i köket länge och nu var han så nyfiken på att få reda på vad det var. Dessutom så var det i bönor, så jag kanske skulle kunna mala det åt honom? Jag älskar när folk kommer in med ovanliga kaffen eller teer som de vill att jag ska identifiera, så jag satte på mig kännarminen och öppnade ivrigt locket. Och visst kände jag igen det. Jag visste precis vad de var, dessa små glänsande rödbruna bönor. Kidneybönor, närmare bestämt. Den lille farbrorn fick lomma iväg utan malda bönor. För visst hade jag kunnat mala dem, men jag sa att han nog hade större glädje av att lägga dem i blöt över natten och göra kidneybönsbiffar av dem.

torsdag 11 oktober 2007

Kenyakaffe

Tog med lite Kenya AA (det där med AA berättar helt enkelt att bönorna är stora, vilket är ett av många tecken på hög kvalitet. Finns så klart undantag, pyttiga bönor kan också vara supberba.), mellanrostat, till Andrea som ligger däckad i nåt slags virus. Muntra upp liksom, och vad gör det bättre än kaffe? Inget! Möjligen te kanske. Det var fantastiskt, det luktar kaka och smakar brödigt och chokladigt med en väldigt trevlig syrlighet. Jag hade fått för mig att jag inte gillar syrliga kaffen, men efter att ha prövat och älskat både yirgacheffe från Etiopien och detta kenyanska måste jag omvärdera. Syrlighet is the shit.

Så köp, köp. köp. Köp, drick och älska.

Löfbergs lila - när du får oväntat mycket pengar över

Löfbergs lila har börjat med single orgin-bönor, alltså bönor som kommer från ett enda område. Det är lite finare, kaffet är liksom så bra att man inte behöver blanda ut det med andra bönor för att balansera smaken. Det är jättebra tycker jag, äntligen kan den kaffeintresserade få tag på spännande, nya kaffesorter och veta precis vad det är man dricker. Men priset, priset! Två hekto bryggmald monosoon malabar kostar 48 kr. 48 kronor! För två hekto! Det är helt sjukt! Förpackningen är jäkligt flashig, en slags kartoncylinder som tar upp asmycket plats. Det ser ut som om du får mycket kaffe, men två hekto är pyttelite. Min gissning - du betalar för den tjusiga förpackningen. På mitt jobb får du två hekto monsoon för 28 spänn, malet hur du vill. Det du.

Dessutom, ett annat berömt kaffemärke, Arvid Nordquist basunerar på sina förpackningar ut att det innehåller 100% arabica. Som om det vore något spektakulärt. Vad de egentligen säger är att kaffet är 100% drickbart. Ingen dricker liksom 100% robusta eller liberica, de två andra kaffearterna som finns. Robusta ger bra crema på espressos, men då blandar man det med arabicabönor. Så, att något är 100% arabica betyder inte att det är extra fint kaffe, det är helt enkelt en självklarhet.

tisdag 9 oktober 2007

Green tea for dummies

Det finns en del i mig som sträcker sig över disken och med en mental lax fishslappar de kunder som säger att de vill ha grönt te för att det ska ju vara så nyttigt men det är ååh så äckligt. Inte den synliga delen av mig dock. Den står kvar och ler med spända käkar och säger att du kanske ska börja med ett grönt te som smakar jordgubbar med grädde, hm? För syntetiska smakoljor, som sådana teer smaksätts med, det är fina grejer det. Nyttigt värre.

En dag så smäller det!

Ok, först och främst: drick inget som du tycker är äckligt. Hälsoaspekten hos det du dricker kommer ändå försämras drastiskt om du pinar i dig det. Grönt te kommer inte att ge dig evigt liv eller något annat spektakulärt. Det är bara te. Om du vill vara hälsosam, ät ditt halvkilo frukt & grönt om dagen, motionera si och så många timmar, och drick gärna grönt te för att det är så gott att det får dig att brista ut i lyriska beskrivningar. För sådant te finns. Du måste bara träna dina smaklökar lite. Men mest av allt, lär dig tillreda det på rätt sätt. Många tycker att grönt te är äckligt för att det är så beskt. Det är för att de tillreder det fel, de tillreder det som svart te. Grönt te måste man dalta med, ta på sig silkesvantarna inför. Vattnet ska vara svalare och dragningstiden kortare. En generell regel är 75 gradigt vatten och en dragningstid på 1-3 minuter. Sedan får du smaka och känna efter ordentligt. Grönt te är känsligt som sagt, subtilare. Men prova, jag kan nästan lova att du kommer att upptäcka något helt nytt och att du kommer gilla det.

the times they are a-changing...

Det slog mig nyss: för ett år sedan hade jag en blogg som till stora delar bestod av mitt myckna klubbande, hur mycket vin jag drack och hur väldigt ofta jag hade bakisångest.´

Nu går jag ut på helgerna punkt. Och har en blogg om te. Vad fan hände egentligen?

Vad är nästa steg? En pelargonblogg? En gi-blogg? En stickblogg? Det sistnämnda är faktiskt inte omöjligt. Jag har lärt mig sticka. Gör det nästan varje kväll. Framför tvn. Med en kopp te. Herregud.

måndag 8 oktober 2007

Dte blri ås konstitg nrä du sägre roobios

Rött te, Rooibos, blir mer och mer populärt. Det kommer från barken på en buske, rooibosbusken, som växer bland cedarbergen i Sydafrika. Egentligen är det alltså inget te, det kommer inte från tebusken, om man ska vara petig och det är ju som bekant jag. Men ja, man bereder det som te och man dricker det som te så visst, kalla det rooiboste, jag tänker inte argumentera för "rooibosinfusion" (som egentligen, strängt taget, vore det rätta...).

Rooibos uttalas Rooibos. ROOI-BOS. Precis som det stavas. Vill du vara lite original afrikaans kan du ju stila till det med "rooibush". Men inte roobios. Ändå hör jag folk säga det flera, flera gånger om dagen. Roobios. Det är så konstigt. Det står ju rooibos på burken. På påsarna de får. På skyltarna i butiken. Men ändå, de vill ha roobios. Jag undrar om de gör samma sak med andra varor? Kaeff. Choklda. Sockre...

torsdag 4 oktober 2007

Lägg ditt kaffe på köksfläkten and suffer my vengeance

Ibland verkar det som om folk tror att kaffe och te, i alla fall när det säljs i specialaffärer och är lite dyrare än det på ica, är något nästan magiskt som måste tas hand om på extraordinära sätt. De frågar mig om rätt temperatur, luftfuktighet, vacuum och så vidare. Men nej, du behöver inte ha ditt kaffe eller te i frysen, särskilt inte te. Kylen är ännu värre, eftersom fukt dödar dina dyrbara bönor/blad rakt av. Det bästa är helt enkelt en lufttät burk i metall, keramik eller trä. Plast är inte lika bra, det kan ge en läskig smak. Ställ burken i skafferiet, använd inom rimlig tid, för kaffe nån vecka eller två (ok, pushing it) och te (de flesta) håller i månader. Det är inte farligt att dricka efter den tiden heller, det enda som händer är att smaken mattas av.

Det ska vara svalt och mörkt, helt enkelt. Så länge som man inte gör som min vän Andrea och har kaffet i en papperspåse på köksfläkten så är jag nöjd. Som jag har gnällt på henne för det. Nu har dock flyttat på det, alltså har hon lyssnat på mig, alltså tänker jag ta det som ett tecken på att mitt gnällande verkligen ger resultet, alltså kommer jag forsätta gnälla med oförminskad styrka när jag vill att hon ska göra något. Andrea, baby, jag förstår att du knappt kan bärga dig.

onsdag 3 oktober 2007

Chokladmousse med kaffe eller te, eller så var det i alla fall tänkt

Jag är väldigt, väldigt svag för efterrätter. Ett måtto som jag står fast vid är att det finns alltid plats för efterrätt! Efterätt är ju ofta det man ser fram emot vid en middag, eller man och man, det är ofta vad jag ser fram emot vid en middag. Här om kvällen tänkte jag briljera med mina köks-skills och svänga ihop en chokladmousse. Receptet var förrädiskt enkelt:

4 msk. kakao
4 msk. strösocker
4 msk. kaffe eller te (jag tog ett oolongte med apelsinskal, romerska bågar är ju fint så det verkade vara en bra kombination.)
2 äggulor.


Sjud alltihopa till en pösig kräm i vattenbad på spisen. Låt svalna. Vänd ner 2 dl vispad grädde. Ät.

Ett idealt recept; få ingredienser, få moment. Men, eftersom jag som sagt älskar efterätter, och var ganska otålig att få smaka av mästerverket, så råkade jag glömma en litet, men ack så viktigt moment: låt svalna. Jag blandade ihop det direkt, vilket såg bra ut till en början. Fin, slät, mumsig chokladmousse som plötsligt börjar... separeras. Gå tillbaks till sina ursprungliga beståndsdelar. Regressera. Till slut var det bara en klump grädde som vilade i en liten sjö av chokladsås. Nu är jag inte den som är den, så jag åt det ändå, men min pojkvän vägrade. "Vidrigt kladd" tror jag var uttrycket han använde. Sedan sa han att eftersom jag inte låtit chokladkrämen svalna, så skar det sig. Jaha, men så vadå? Om jag var svinbra på att laga mat så skulle jag ha en matblogg, men nu har jag inte det. Jag har en kaffe och teblogg och eftersom te (eller kaffe, om du vill) är närvarande i receptet så har jag teoretiskt sett lyckats ändå. Ha!

Så här såg då inte min mousse ut, inte alls.

tre saker du måste veta

1. Till espresso används ofta mörkrostade bönor. Om du vill ha mellanrost till din espresso så är det helt ok, men om du tänkt köpa kaffe att göra espresso på och inte är hundra procent säker på att mellanrost är grejen för dig, köp mörkrost. Du måste veta detta för annars kommer du komma tillbaks till affären och klaga på att den stackars expediten gett dig blaskigt, surt kaffe när kaffet i själva verket är utmärkt, bara inte lämpat att köra i en espressomaskin.
2. Varje kaffebryggare kräver sin malning. Till espressomaskiner mal man på ett sätt, till perkulatorer ett annat, till melittafilter ett tredje etc ect. Du måste veta detta för annars kommer du stå i kaffebutiken och bara "öh, vadå malning? Det ska bara inte vara bönor. Det ska vara som pulver typ. Eller som salt! Kanske mer åt mjölhållet? Typ lite puderaktigt!" och expiditen kommer för 78623847 gången den dagen vilja peta ut sina trumhinnor med närmast belägna kaffeskopa. Säg bara vad för slags bryggare du har. Typ så här: hej, en kvart mellanrostad java, malt för melittafilter/press/perkulator/ibrik/vad-du-nu-har-surprise-me.
3. Orostade kaffebönor är gröna. De blir diverse nyanser av brunt när man rostar dem. Du måste veta detta för annars kommer expediten i kaffebutiken överväga att isolera sig från mänskligheten för evigt när du pekar på skålen med orostade bönor i skylten och upprört frågar varför de där mögliga gamla kaffebönorna ligger framme.

måndag 1 oktober 2007

the joys of kundrelationer

Om jag skulle gå på arbetsintervju, och arbetsgivaren frågade vad mitt nuvarande jobb gett mig, så skulle jag säga att förutom ett massivt tenörderi så har jag fått förmågan att kunna ta alla sorters människor. Alla som jobbat i butik vet hur det är. Man lär sig att artighetsprata om vädret (i mitt fall kaffet) med allt från juvelbehängda öfvre östermalmsdamer till uteliggare. I det senare fallet var det en man som brukar vara i trakterna runt butiken när jag jobbar. Han skriker högt för sig själv och har en lång, trasig dunjacka som fladdrar efter honom när han älgar fram. Jag var lite rädd för honom och en dag kom han in i butiken när jag var ensam bakom disken. Plötsligt kändes en sån där alarmknapp de har under disken i amerikanska filmer som en nödvändig grej. Men han ville bara prata om hur dåligt kaffe man fick på caféer, blaskigt och surt. Han kände på lukten, sa han, att det här var andra grejer. Sedan köpte han några kakor, tackade för sig och gick.

En annan man kan vi kalla kompismannen. Han handlar lite nu och då, och han uppför sig alltid som om vi är dödspolare. Som om vi har haft långa intressanta diskussioner som jag tyvärr är alldeles omedveten om. Idag frågade han mig hur det var. Jodå, sa jag, det är bra. Jaså, minsann, sa han, så du har överlevt helgen och så var han alldeles så där wink wink nudge nudge som om jag tidigare antytt för honom att helgen skulle bli späckad med spritorgier och sedeslöst beteende. I själva verket var min helg inte mer spännande än att jag och sambon köpte en taklampa på bauhaus och jag lärde mig sticka. Just ja, vi var på restaurang också men han fick migrän så vi åkte hem tidigt. Rafflande värre. Jag sa nåt om att jovisst, det hade varit en lugn och skön helg och han bara skrockade som om jag egentligen hade sagt att jag hade haft en lugn och skön liderlig ormgropshelg. Det är som att vi konverserar i två olika världar. Som om han är en del av the matrix och jag inte.