the joys of kundrelationer

Om jag skulle gå på arbetsintervju, och arbetsgivaren frågade vad mitt nuvarande jobb gett mig, så skulle jag säga att förutom ett massivt tenörderi så har jag fått förmågan att kunna ta alla sorters människor. Alla som jobbat i butik vet hur det är. Man lär sig att artighetsprata om vädret (i mitt fall kaffet) med allt från juvelbehängda öfvre östermalmsdamer till uteliggare. I det senare fallet var det en man som brukar vara i trakterna runt butiken när jag jobbar. Han skriker högt för sig själv och har en lång, trasig dunjacka som fladdrar efter honom när han älgar fram. Jag var lite rädd för honom och en dag kom han in i butiken när jag var ensam bakom disken. Plötsligt kändes en sån där alarmknapp de har under disken i amerikanska filmer som en nödvändig grej. Men han ville bara prata om hur dåligt kaffe man fick på caféer, blaskigt och surt. Han kände på lukten, sa han, att det här var andra grejer. Sedan köpte han några kakor, tackade för sig och gick.

En annan man kan vi kalla kompismannen. Han handlar lite nu och då, och han uppför sig alltid som om vi är dödspolare. Som om vi har haft långa intressanta diskussioner som jag tyvärr är alldeles omedveten om. Idag frågade han mig hur det var. Jodå, sa jag, det är bra. Jaså, minsann, sa han, så du har överlevt helgen och så var han alldeles så där wink wink nudge nudge som om jag tidigare antytt för honom att helgen skulle bli späckad med spritorgier och sedeslöst beteende. I själva verket var min helg inte mer spännande än att jag och sambon köpte en taklampa på bauhaus och jag lärde mig sticka. Just ja, vi var på restaurang också men han fick migrän så vi åkte hem tidigt. Rafflande värre. Jag sa nåt om att jovisst, det hade varit en lugn och skön helg och han bara skrockade som om jag egentligen hade sagt att jag hade haft en lugn och skön liderlig ormgropshelg. Det är som att vi konverserar i två olika världar. Som om han är en del av the matrix och jag inte.