Timid, brukade jag säga att jag var. Snäll. Tystlåten. Men lägg märke till tempus här. Det var då det. Idag låter jag käften glappa både till höger och vänster och den förut så tätmaskade filtret mellan hjärna och mun måste ha drabbats av pälsängrar. Allt slinker igenom. När jag berättade för Andrea (som föresten behöver ett bloggigt smeknamn... Andy? Candy? schwarzkopf? Alltså, svart hår, använder mycket hårspray.. långsökt?) om min senaste killer comment på jobbet tittade hon på mig som om jag berättat att jag brukade droppa tabasco i ögonen på kattungar. Konversationen tilldrog sig som följer:
Kunden: Alltså, vad är smaksatt te egentligen?
Jag: Jo det är så att det är hemskt ovanligt att tebuskar växer upp och smakar rabarber-grädd, bara så där.
Men jag lovar! Han blev inte sur! Vi skrattade! Det var en rå-men-hjärtlig relation, en sådan som du bara kan ha med en snubbe du känt i två minuter. Eh. Andra pärlor:
Kund: Jag vill ha ett kilo kaffebönor. Omalda.
Jag: Bönor tenderar att vara det ja...
Kund: Finns det vitt te med persikosmak?
Jag: Svär du i kyrkan också?
Imorgon ska jag bli snällare. Om folk blir smartare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Om alla i serviceyrken vågade ha litet mer humor och inte bara le ansträngt skulle världen vara mycket roligare. Humor är en stor fördel i alla kundyrken. Även om man inte alltid kan skratta MED kunderna så är det skönt att kunna skratta ÅT dem...
Skicka en kommentar