Jag fyllde år, jag fick en espressomaskin. Liten och röd, mycket fin. Det är en väldig massa spakar och knappar på den, till och med en ratt. Just nu tycker jag att det är en väldig massa jobb för väldigt lite kaffe. Lite dubbelmoral av mig, jag brygger ju gärna oolongte genom att använda termometer, doseringssked, två olika kannor som ska förvärmas och sådär, vilket många säkert tycker är en massa jobb för väldigt lite te. Men, jag antar att min kärlek till te är något större än den för kaffe (bloggen heter ju trots allt tefascisten). Jag dricker ju helst kaffe med en gnutta mjölk och en aning socker, ve och fasa. Det skulle jag aldrig vanhedra te med att göra.
Men kaffet blev gott, även fast jag hade lite socker i. En mäktig crema flöt värdigt längst upp i koppen, vilket är ett tecken på en prima espresso. Bönorna jag använde var mörkrostade från Java, javabönorna är väldigt snälla och mjuka även i hårdrostat skick så espresson blev därefter, alltså stark, men ändå mjuk. Inte så bitter.
Jag vet inte om jag kommer använda espressomaskinen så ofta, eftersom jag inte dricker espresso så ofta, men min sambo gör ju det och att ha en middag och sedan ställa sig vid espressomaskinen och fixa söta små koppar till alla kanske imponerar på mina vänner? Eller? Jag känner mig rätt cool när jag står där och petar på knappar så maskinen fräser och spottar... Jag menar, jag har ju inte körkort, jag kan inte ratta en Ferarri, men jag kan i alla fall kontrollera den här maskinen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar