söndag 30 december 2007

Ett rop i natten

Jag känner för att bonda lite med fellow mat/dryckbloggare, men eftersom jag, mitt ytliga lilla stycke, nästan bara läser klubb och modebloggar så behöver jag lite tips. Fräls mig från Marc Jacobs stövletter och vimmelbilder, ge mig något matnyttigt, tack!

(och jag inser att det inte ser ut som ett rop i natten utan snarare ett rop i eftermiddagen om man kollar publiceringstiden, men det är för att jag gjort någon miss med tidsinställningarna för bloggen. Klockan är tjugo över ett på natten, men hur får jag bloggen att fatta det?)

Varken piska eller morot hjälper... men kanske oolong

Nu har jag slöat till igen! Vad göra, inte ens kopiösa mängder kaffe får fart på inspirationen. Den kommer i vågor. Min blogg, jag är enväldig härskarinna, men jag medger att denna stötvisa inspiration inte är bra för besöksstatistiken.

Få se här, vad som får inspirationen att rinna till... Jag fick en oolongkanna i julklapp. Nu marinerar jag den i te för att smaken riktigt ska sätta sig i väggarna. Den är av oglaserad lera och finessen med sådana är att de ger mer smak till teet ju mer de används. Fina grejer. Helst skulle jag vilja ha ett helt gong fu cha set, alla attrialjer som används i den kinesiska tecermonin. Hellre än det skulle jag vilja vara med om en gong fu cha cermoni! Det ska tydligen vara en plaskig och aromrik upplevelse, och det låter ju väldigt trevligt.

Gong fu cha betyder någon i stil med "den rätta vägen för te". Ni vet kung fu, kampsporten? Ska egentligen uttalas gong fu. Rätta vägen för tedricking, rätta vägen för fightande. Tanken på någon som bara kung fuar upp en massa bad guys och sedan sätter sig ner och plaskar igång gong fu cha är väldigt tilltalande! Så civiliserat ociviliserat liksom. Mmm.


Gong fu cha set

lördag 22 december 2007

glömt att köpa något till moster? Till farfar? Till mamma? Tefascisten är din räddning!

Här är ett ultimat litet paket för den som vill bjuda någon på en kaffeprovning. Med dessa kaffen kommer även den mest novisa näsa och gom känna distinkta skillnader mellan kaffena. För de lite mer hardcore rekommenderas en och samma böna men i olika rostningar.

1, Mörk Monsoon Malabar, vilkas mustiga rundhet kommer att kontrastera fint mot de
2, mörka Etipoiska bönornas syrlighet som i sin tur är väldig olik sötman i
3, mellanrostade Tarrazùbönor från Costa Rica som är milsvitt ifrån
4, mellanmörk Tanzania peaberrybönor, pyttesmå och lagom rostade.

Nu åker jag till de djupa skogarna, god jul på er!

torsdag 20 december 2007

Unfortunately, you can touch this.

Shit, vad folk köper nu. Värsta julhysterin. Det vet ni ju, det har blivit sagt över allt i krönikor bland tyckare och insändare och ledare. Och jag hatar att slå in öppna dörrar men jag skulle gärna ge bort en hemgjord tvål (och kaffe, ehm...) till hela släkten och låta det vara bra så. Nu är det bara mamma som får en, och hon vet ju att jag älskar henne ändå utan en triljon paket på det. Fast hon får ju annat också. Inte bara tvål. Kände mig verkligen tvungen att rättfärdiga mig där. Jag är en duktig dotter, jag har konsumerat till min mor.

Men ok, så det julhandlas tills vi får magsår och så länge släktingars blickar (imaginära eller ej) bränner under granen om presenten är för liten och för billig kommer det att fortsättas med det. Och det är trångt och jävligt och långa köer men julefriden kommer inte att infinna sig för att du lackar ur på trötta expediter. Jag önskar verkligen att jag kunde skaka av mig ohyfsat beteende och otrevlighet och tja... ren ondska från sönderstressade julshoppare men än så länge så får det mig att vilja gråta ut i en kaffesäck. Än så länge är jag inte den mest inoljade gåsen i stan, det rinner inte bara av mig. Den dagen det gör det så kommer jag att fira och dansa en liten dans. Så här:

onsdag 19 december 2007

All the people, so many people...

Det var lite trångt i Gullmarsplans tunnelbana i morse. Så där som det blir när tusen bussar från kranskommuner kommer in samtidigt, försenade. Ville man in genom spärrarna och ner i tunnelbanan måste man verkligen ha viljestyrka, annars kunde man lika gärna gå och och ta en cigg tills anstormningen var över. Jag hamnade bredvid en kvinna som verkade något stressad. Gång på gång väste hon för sig själv "alltså jag klarar det inte! Jag klarar det inte!". Jag tror att hon psykade ur på den massiva folkmassan helt enkelt. Jag däremot, gled genom trängseln som vore den röda havet (vilket så klart gör mig till Moses, det var det där med hybris ja...). Den stackars frustrerade kvinnan har uppenbarligen inte jobbat i butik dagarna innan jul, men det har jag. Om du känner dig lite folkskygg och vill ha chockterapi kan du få praoa med mig, jag lovar dig, hetsiga folkmassor där alla ser på dig, skriker åt dig och vill ha något av dig kommer efter några dagar bakom disken kännas som en lätt vårbris. Om du ogillar att säga nej på grund av rädsla för att stöta dig med någon, rekommenderar jag dig också en praostund chez moi. Pröva här: Nej, vi har inte den kaffesorten. Nej, vi har inte den trots att du stått i kö i en kvart Nej, jag kan inte trolla. Nej, jag kan inte sortimentet hos alla andra kaffebutiker i Stockholm. Nej, jag vet inte om det här teet är bra mot din farfars förstoppning. Nej, jag är inte ett naturapotek. Nej, jag tänker inte ha öppet extra för din skull.

Ja, det kommer bli en god jul. Och vet du varför? Jag kommer sitta i en liten stuga ute i den småländska obygden långt, långt ifrån kassaapparat och kö.


Ja tack var det bra så?

vilse i bokstavsdjungeln?

På teer som inte heter typ Mango eller Heta drömmar, utan snarare Darjeeling eller Assam, finns ofta en lång radda bokstäver efter namnet. Som Darjeeling TGFOP, Assam BOP till exempel. Dessa bokstäver finns inte där för att din tehandlare är en ond jävel som inte vill att du ska komma ihåg vilket te du köpt, även om man lätt kan förledas till att tro det. Nä, de finns där för att berätta för den invigde lite mer om vad det är för te, och nu ska du bli en av dem.

TGFOP står för Tippy Golden Flowery Orange Pekoe. Ringer det några klockor, tänds några ljus? Inte? Förståeligt. Tippy kan övrersättas till toppigt, det här teet kommer från tebuskens toppblad. Golden, gyllene, bladens färg. Flowery, blommigt, betyder inte att det finns några blommor i teet med däremot små bladknoppar. Orange tvistar de lärde om, men det ska tydligen bero på att holländare var involverade i mycken tehandel back in the days. Orange är hollands nationalfärg och alltså en sorts kvalitetsmärkning. Pekoe kommer från ett kinesiskt ord, peck-oh, som ska betyda blad. Alltså fina, gyllene toppblad av hög kvalité. Ibland kan det stå FTGFOP, där första F:et står för finest, man vill alltså lägga extra emfas på hur prima teet är. Något av en lingvistisk kaka på kaka.

BOP står för broken orange pekoe. Alltså brutna blad, fortfarande av rätt hög kvalité. Ju brutnare bladen är, desto snabbare drar teet. Det blir alltså starkare snabbt. Å andra sidan får ett långbladigt te (TGFOP!) mer tid på sig att veckla ut sig och frigöra alla sina aromer.

CTC står för cut, tear, crush och betecknar väldigt små, krossade blad. De ser ut små korn, nästan som snabbkaffe. Det här blir ett väldigt starkt te som snabbt får färg, vilket många tycker är praktiskt. Å andra sidan skulle ingen tefabrikör få för sig att göra CTC av Darjeeling first flush...

FTOVLUSUPERDUPERQAW är beteckningen för det absolut finaste te du kan stöta på. Det är så himla, extatiskt, superbra att knappt någon hört talas om det. Nee, skoja bara. Här är en länk om du vill plugga mer tebeteckningar, och det vill du väl?

måndag 17 december 2007

öh baby.. öh.. du har.. du har... SCHNOTT mitt TEH!

Tecken på att man har haft en bra fest brukar för det mesta vara ett köksbord som är belamrat av vinflaskor, ölflaskor inkilade på de mest omöjliga ställen, små skulpturer som folk gjort av blöta ölflaskeetiketter, vattenpipor på balkongen och så där. För mig är det också tekoppar med tebollar i utspridda lite över allt i lägenheten. Det är nämligen så att när timmen är sen, eller väldigt tidig, beroende på hur man ser det, så brukar jag känna för lite te. Det är också så att när jag intagit diverse drycker som inte är te under en hel natt är mitt minne ett såll. Jag kokar vatten, lägger te i boll i kopp, ställer den någonstans, glömmer bort vart, kokar vatten, lägger te i boll etc etc etc. Ibland anklagar jag min pojkvän för att ha snott mitt te. Jag blir upprörd, men eftersom minnet är ett såll glömmer jag bort det och gör kärvänligt en ny kopp till honom som jag glömmer bort så blir jag upprörd så gör jag en ny så ja... Om jag nog mot all förmodan kommer ihåg att jag gjort te så glömmer jag att det är jättevarmt och häller i mig på en gång och muttrar "aaahhhjje" häller i mig igen, muttrar "aaahhj oohnt" och häller i mig igen tills någon vänlig själ, pojkvän eller efterfestande vän, tar ifrån mig det stygga teet och säger åt mig att gå och lägga mig.

Det sjuka är också att jag på fyllan tydligen föredrar antingen rooibos med papaya-lime smak för det ska ju vara nyttigt och kommer alldeles säkert förhindra bakfylla eller otyget tepåse, eftersom det är så ENKELT. Båda två är företeelser som jag i redigt tillstånd fnyser föraktfullt åt. Många gånger har jag stått i vardagsrummet och kontemplerat över att vi plötsligt har TVÅ soffor medan jag sakta svajar fram och tillbaks med brännblåsor på tungan, lustfyllt sippande på den där rooibosen som mest av allt påminner om varm saft. Är detta ett tecken på att min tefascism enbart är en fasad, eftersom det bara krävs några fernet innan jag chanserar?

The Most Noble Order of the Holy Tefascism

Jag känner alltid en viss välvillig sympati inför folk som köper mina favvoteer. Förbrödring, skulle man kunna säga om det inte vore så att jag är i avsaknad av broderliga attribut. Men jag blir lite glad. För det är inte ofta som de teerna plockas fram. Att de gör det tyder på att personen har intresserat sig lite extra för te, vilket i förlägningen tyder på att personen är lite insöad på det, precis som jag, och det tycker jag så klart är en nobel egenskap.

Här om dagen kom en man in och ville ha ett kilo Tit Kuan Yin. Eftersom det är rätt mastigt, fick jag gå ner på lagret och öppna en helt brand new låda. Ah, doften som väller fram när man pillrat loss tejpen! Jag blir lite salig. När jag kom upp med hans kilo frågade han om det här teet var populärt. Jag svarade sanningsenligt att det var det inte alls, men för att han inte skulle tro att han gjort ett dåligt köp lade jag till att det faktiskt är ett av min favoritteer. Vi enades om att det var ett mycket gott te, och dessutom ekonomiskt. Bra på alla sätt och vis. Synd bara, att det inte säljs så mycket. Vi suckade. Men folk vet väl inte... sa han. Vi såg oss omkring i butiken på de andra kunderna som glatt handlade mangote och rooibos med tropiska frukter. Sedan såg vi på varandra, log i samförstånd. Vi visste.

fredag 14 december 2007

Om jag får rekommendera helt fritt

Typ hundra gånger om dagen får jag frågan "jag vill ha te... Kan du rekommendera något?". I de allra flesta fall betyder det inte "kan du rekommendera något som du tycker är gott" utan "kan du rekommendera något som jag kommer att älska, trots att jag gett dig noll ledtrådar till vad det kan vara". Så oftast så får jag lirka och fråga om det ska vara fruktigt eller kryddigt, svart, grönt eller rött. Men om jag fick rekommendera helt ohämmat det som jag tycker att alla borde prova så vore det:

  • En fin oolong, åt det grönare hållet. Tit kuan yin är alltid ett säkert kort.
  • Golden Flowery Congou. Väldigt underksattat, långbladigt te med en lätt arom av saffran! Passar fint nu i luciatider.
  • Darjeeling av första eller andra skörden. Helst båda, så att man kan känna skillnaden. Första skörden är så lätt och aromatisk, stringent... Andra är lite kraftigare, med en mognare, lite fruktigare ton.
  • En lapsang souchong, rökt te. Gärna en taiwanesisk som brukar vara aningen rökigare i doften än de kinesiska. Min vän frågade en gång varför jag ville dricka ett te som smakade "som en gammal läderfåtölj" men hur kan man inte vilja det! Det är ju fantastiskt. Om du gillar rökig whiskey och mustiga rödvin är det här teet för dig.
  • Gyokuro. Väldigt komplext grönt japanskt te. Ångade, algiga gräsiga toner. Mitt första älsklingste.
  • Lung ching. Grönt te från kina. Lätt rostad kastanjeton, jag tycker att det lukar lite parmesan också, på ett trevligt sätt.

Du borde prova något av dem i alla fall. Sedan kan du väl gå tillbaks till samma gamla Earl Grey om du envisas, men då vet du åtminstone att det finns så mycket mer att välja på.

torsdag 13 december 2007

Turkiskt kaffe

På senaste tiden har jag börjat dricka turkiskt kaffe, eller arabiskt kaffe, eller grekiskt kaffe om man så vill. Alltså väldigt, väldigt finmalt kaffe som kokas direkt i vatten. Ingen filtrering. Jag trodde att det skulle vara svårt att göra, och att det skulle bli alldeles för starkt. Det var det inte. Det är så snabbt och okoplicerat, och inte behöver det bli starkt men jag gör det gärna sött, min sweet tooth är inte av denna världen.

Idag fixade jag till det godaste hitills. För riktigt äkta turkiskt kaffe ska du använda moccabönor från nordafrika. Jag tog etiopisk Yergacheffe, mellanrost och mörkrost blandat (på en höft kanske 70/30) och malde med kardemumma. Mycket kardemumma, nästan en matsked per hekto. Det nordafrikanska kaffet är generellt sett väldigt lätt och aromatiskt med citrustoner, det saknar den tyngd och rundhet som finns hos sydamerikanska kaffen. Även mörkrosterna är liksom lätta och... uppfriskande, i brist på bättre vokabulär.

Helst ska man ha en ibrik, en avsmalnande liten kanna när man brygger turkiskt kaffe. En liten kastrull går nog också bra, men det fina är att ibriken verkligen gör att kaffeskummet stiger, vilket är av stor vikt. Mer om det sen. Ha i så många koppar vatten i ibriken som du tänkt dricka. Använd riktigt små koppar, espressotypen. Lägg i en tesked socker för varje kopp. Koka upp, när vattnet börjar bubbla tar du bort ibriken från plattan och lägger i en tesked kaffe för varje kopp. Sätt tillbaka på värmen, kaffet börjar skumma och stiger snabbt uppåt. När det nått kanten, ta bort ibriken från plattan (annars rinner kaffet över, doh). Upprepa detta tre gånger eller mer. Sedan kan du får sumpen att sjunka till botten genom att droppa i lite kallt vatten. Häll upp i dina mest petita koppar, låt lite bottensump stanna kvar i ibriken. Klart! Någon som vet vad skål heter på turkiska?


Ibrik, praktexemplar

tyst min mun så får du socker

Timid, brukade jag säga att jag var. Snäll. Tystlåten. Men lägg märke till tempus här. Det var då det. Idag låter jag käften glappa både till höger och vänster och den förut så tätmaskade filtret mellan hjärna och mun måste ha drabbats av pälsängrar. Allt slinker igenom. När jag berättade för Andrea (som föresten behöver ett bloggigt smeknamn... Andy? Candy? schwarzkopf? Alltså, svart hår, använder mycket hårspray.. långsökt?) om min senaste killer comment på jobbet tittade hon på mig som om jag berättat att jag brukade droppa tabasco i ögonen på kattungar. Konversationen tilldrog sig som följer:

Kunden: Alltså, vad är smaksatt te egentligen?
Jag: Jo det är så att det är hemskt ovanligt att tebuskar växer upp och smakar rabarber-grädd, bara så där.

Men jag lovar! Han blev inte sur! Vi skrattade! Det var en rå-men-hjärtlig relation, en sådan som du bara kan ha med en snubbe du känt i två minuter. Eh. Andra pärlor:

Kund: Jag vill ha ett kilo kaffebönor. Omalda.
Jag: Bönor tenderar att vara det ja...

Kund: Finns det vitt te med persikosmak?
Jag: Svär du i kyrkan också?

Imorgon ska jag bli snällare. Om folk blir smartare.

onsdag 12 december 2007

dagens inrostade outfit

Jag sitter här och försöker komma på inlägg som är snabba och smärtfria. Sånt jag kan smälla iväg på en sekund och som folk ändå vill läsa. Och så slår det mig: dagens outfit. Hur måga modebloggar finns det inte? Uppenbarligen är dagens outfit ett koncept som funkar.

Sedan slår något annat mig, likt en slägga i hjärteroten. Min dagliga outfit består av en noppig polyestertröja och superfula utsvängda jeans, kombinerat med skabbiga fake crocs. Jag har ju ändå på mig ett stort förkläde och står bakom en disk, ingen lägger märke till vad jag har på mig. Folk är mer intresserade av nyansskillnaderna på rostningar än huruvida min outfit har rätt kulör. Jag älskar kläder, men har inte köpt nya på månader. De enda gånger jag kan klä mig som folk är på helgerna och de spenderar jag med att festa vara bakis festa vara bakis så dagens outfit där skulle bli en orgie i små svarta klänningar varierat med en rosa morgonrock i fleece. Inte så spännande.

Jag känner mig ärligt talat så ful på jobbet att jag blir ledsen när snygga, välklädda tjejer i min ålder kommer in. Idag var just en sådan inne och handlade, och efter att hon gått var jag tvungen att spendera en kvart på personaltoan med att sätta upp håret lite piffigt, för att visa att jag fortfarande har lite värdighet kvar. Det finns en babe i mig, jag lovar, hon har bara börjat löneslava. Så i fortsättningen blir det samma gamla te och kaffeinlägg, men jag skulle kunna lägga ut lite bilder på andra chica bönor, kaffebönor alltså.


Här ser vi en tjusig Maragogypeböna, iklädd en något överrostad nyans av brunt. Maragogypebönan en aning fylligare än medelbönan till höger, men yppiga former är något som kommer stort i vinter. Bjud gärna in Maragogype till frukost om du vill ha något mjukt och avrundat att värma dig med när vintervindarna viner.

Working girl

Nu var det en månad sedan jag skrev. Det är länge sedan. Själva grejen med bloggar är ju att de ska uppdateras kontinuerligt. Jag är en dålig bloggare, bad, bad blogger. Shame on me. Skulle behöva någon att blogga med, som när jag hade en blogg med min vän Andrea. Om hon skrev flera piffiga inlägg i rad, vilken hon oftast gjorde, kände jag alltid press att leverera själv. Visa att jag fortfarande vad het liksom. Sno åt mig lite limelight. Men vår blogg handlade mycket om festa och indieklubbar och fyllor i den gyllene indie-triangeln: debban-babba-ace. Den här bloggen handlar om te, liksom. Vem fan vill medblogga om te? Ni vill inte ens dricka ordenligt te, era okultiverade barbarer. Liksom, ni diggar att jasmineblommorna ligger kvar i jasmineteet annars så luuuuuuuktar det ju inte någonting i era förslappade vomeronasalorgan (sug på den du, men rist för snor på tonsillerna).

Nu kommer jag ju bara hem från jobbet runt sju och är intill döden trött, julrusch gör det med en, och kollar kanske bloggen men nähä samma gamla inlägg om bönblandningar, intet nytt på den fronten. Det är ju ändå ett fint inlägg, det står för sig själv ett tag till, jajjamensan... Sedan så somnar jag framför tv:n och drömmer mardrömmar om att kaffekvarnen går sönder och alla kunder blir argare och argare så vaknar jag alldeles kallsvettig och min pojkvän måste göra kamomillte till mig och hallå, det är ju inte ens TE så då förstår ni hur uppriven jag är. Ni förstår ju också att jag inte orkar leverera några strålande blogginlägg efter en sådan pärs. Nu har jag ju i alla fall fått tummen ur. Får se hur länge det varar denna gång.